The dweller on the threshold

Om bloggnerven

2010-11-13T17:29:00.000+01:00

Jag har varken haft lust att blogga eller läsa bloggar på länge, men jag känner att det börjar spritta lite i bloggnerven igen. Men jag har inget att blogga om liksom. Samma sak är det med skrivandet. Det finns varken lust, tid eller idéer. Är jag då tom i huvudet? Jag vet inte. Men en sak jag vet är att jag inte sörjer för det eftersom min energi går åt till världens roligaste jobb. Jag trodde aldrig att jag ens skulle vilja jobba med barn och nu kan jag inte tänka mig något annat. Jag läser inte längre heller, för jag hinner bara läsa för jobbet, dvs barn- och ungdomsböcker. Men just nu gör det inget. Jag har så roligt på jobbet att jag fortsätter tänka på hur roligt jag har när jag kommer hem därifrån.

De senare veckorna har vi delat ut en besöksenkät. När tiden för den tog slut tog vi oss en titt på svaren innan vi skickade dem dit de skulle, och oj, vad bra vi hade fått på service. Det var idel höga poäng, dubbla utropstecken och fina kommentarer. Jag blev så glad att jag fortfarande får lite hjärtklappning när jag tänker på det. För första gången i mitt arbetsliv känner jag att jag till hundra procent är rätt person på rätt plats, detta tillsammans med helt rätt arbetskamrat också (det har jag visserligen känt förr). Och barnen, vilken energi de ger en! Kan det vara så här kul att jobba? Men givetvis finns oron där. Vikariatet förlängs ett par månader i taget och till årsskiftet är pågående period slut. Jag har fått veta att det kanske blir förlängt hela vårterminen också, men det är inte säkert ännu (till detta kommer givetvis också LAS-oron). Jag är så glad att jag inte är en magkatarrperson, för annars skulle mitt liv de senaste fem åren ha varit en orgie i magproblem.

För övrigt: Jessica bloggar fantastiskt roligt och bra från Beijing.

Obligatoriska genusglasögon, tack!

2010-11-07T15:33:00.000+01:00

Ni som har barn, kan ni inte berätta för mig varför vissa människor, så fort de får barn, havererar i sitt genustänk? Kanske har ni lite mer insikt än jag? Jag tänker nu mest på färger och leksaker. Jag undrar varför så många pojkar bara gillar att läsa om fordon av olika slag. Jag träffar många sådana på biblioteket. Deras föräldrar säger att det bara kom, att det verkar som om pojkar har det i blodet. Ja, jag har faktiskt hört dem förklara det så! Vad de inte inser är att det är de själva som gett dem intresset genom att, så fort pojken låtit höra sitt första brumbrum, uppmuntra det så till den milda grad. Inte konstigt att pojken börjar gilla sopbilar så in i helsicke. Så fort han säger brumbrum får han så mycket cred. Sopbilar är alltså bra. Alltså får han sopbilar när han fyller år, sopbilar på sina tröjor, böcker om sopbilar... Men nä, det sitter i generna!

Sedan har vi de som vill veta könet på barnen innan födseln för att de ska kunna bestämma hur de ska inreda rummet. De måste ju veta om det ska vara rosa eller blått, om de ska ha Byggare Bob eller Hello Kitty i inredningen. Innan jag började plöja Hemnet trodde jag att detta var ett inte längre särskilt förekommande fenomen, men se på fan, i varenda villa som bebotts av en barnfamilj är barnrummen rosa eller blåa. Utan undantag. Eller nej, förresten, en gång såg jag ett neutralt barnrum. En gång!

Barnen väljer inte detta själva hur mycket föräldrarna än tror det. Det finns en serie pekböcker som handlar om två barn. Kommer inte ihåg vad de heter, men pojken heter typ Leo. Potträningsvarianten finns om både pojken och flickan. Texten är den samma, men runt pojken finns pojkleksaker och runt flickan finns flickleksaker. Han har actiongrejer runt sig, saker som man kan GÖRA något med, medan flickan har söta, passiviserande pinaler runt sig. Men nej, det sitter i generna!

Jag vet att jag inte kommer med något nytt, men jag kan inte låta bli att förundras över det här och irritera mig på att det inte finns någon form av ifrågasättande alls hos så många människor!

Snälla, kan någon uppfinna genusglasögon och dela ut dem på biblioteken tillsammans med Barnens första bok?!

Miffo

2010-11-05T12:39:00.000+01:00

Idag stod det i GP att trots webb-tv och sånt är folk fortfarande fast i tv-tittande. Oerhört onödig nyhet, men ändå, tell me about it. Jag är ett sådant socialt miffo som inte kollar på tv. Jag råkar på det varje dag, någon som refererar till något tv-program som jag inte har sett. Jag kanske kollar i en tidskrift på lunchen på jobbet, ser en bild på någon och vet inte vem det är. Alla andra vet. Min kunskap är baserad på löpsedlarna, för de går inte att undvika. Men jag vet ingenting om Leila Bagge, Maria Montewhatever, Idol-juryn eller deltagarna, ett program som heter Robin, jag har aldrig sett Skavlan, jag kollar inte på killen som uppfostrar hundar i tv eller på någon som renoverar folks hus, jag är ett socialt miffo. Ska man behöva ödsla tid på att kolla på allt det där bara för att kunna konversera med folk och vara socialt korrekt? För att verka normal? Folk ser ut som fågelholkar när jag säger att jag inte tittar på tv. När jag säger att vi funderar på att säga upp vår tv för vi tittar aaaldrig.

Sen är det en annan femma att vi följer en jäkla massa serier som inte går på svensk tv, så många att vi knappt hinner med. Jag är beredd att gå med i ett motorcykelgäng any day, så bra tycker jag tex att Sons of Anarchy är. Se det!!

De döda fruktar födelsen

2010-10-18T15:13:00.000+02:00

Det är alldeles för länge sedan jag läste ut Pål Eggerts bok med den oerhört snygga titeln, De döda fruktar födelsen. Tanken var att jag skulle recensera den, men det blir mer bara att jag skriver några tankar om den. Givetvis skulle jag föredra att läsa om den, men ibland är tiden knapp. Jag vill också påpeka att Pål är med i vår lilla skrivargrupp och att jag därför kan hända är aningen partisk.

Jag hade tidigare bara läst en novell och ett pågående projekt av Pål och hade sett fram emot den här boken länge. Mina förväntningar var höga eftersom jag visste att änglar skulle ingå och jag är väldigt intresserad av nefilims och mytologin runt dem. Så verkar det också som om Pål har prickat in en slags ängeltrend. Fast frågan är om det verkligen är en trend. Än så länge har det inte getts ut så många böcker på detta tema, men antagligen kommer det fler. Jag tror mig dock redan nu kunna säga att Påls bok tillhör de bättre (som tyvärr inte kommer att nå en lika stor publik som till exempel boken Angelologi som verkar vara en riktig kalkon).

Vad händer när vi dör? Jo, ljusguider har som uppgift att föra oss rätt på vägen mot återfödelse och försöka hindra att själen snärjs av demoner. Detta i ett himmelrike som är genomkapitaliserat och glättigt. Vi får bekanta oss med Susanne som dött och som hamnat i himlen hos en otroligt enerverande ljusguide (tänk Mia Törnblom osv). Hon får kontakt med sin syster, Petra som tillsammans med Sebastian försöker hjälpa Susanne till rätta på hennes väg mot återfödelse.

I De döda fruktar födelsen är fantasyn ett raster genom vilket författaren belyser en mängd orättvisor och samhällsproblem av idag (så många att jag inte tänker räkna upp dem här), den absurda kapitalism och kommersialism som är vår verklighet. Fantasyn är ett medel, inte ett mål och det är det som gör boken så bra och viktig. Det är därför ingen särskilt orealistisk roman. Jag hade förväntat mig mer renodlad fantasy och jag är inte besviken. Romanen är som mest livaktig i de realistiska partierna. Det är då Pål är som bäst. Jag fattade verkligen tycke för de två mänskligaste karaktärerna, Sebastian och Petra, som bor i Malmö. Likaså gillar jag skildringarna av Malmö och tycker att det är en underbar miljö att göra övernaturlig. I Malmödelarna tangerar boken urban fantasy, men i mångt och mycket är romanen en modern nedstigning till dödsriket, en Den gudomliga komedin eller Det förlorade paradiset goes 2000-tal. Inspirationen från Neil Gaimans Sandman går inte att ta miste på.

Jag har rotat fram ett av favoritcitaten som säger mycket om romanen i sig: ”Kapitalisterna har arbetat sig upp genom sin duglighet och de har rätt att leda, därför att de har särat sig från mängden och enbart det bevisar, att de är av högre ras. Man visste det både i Himlen och i Helvetet; eliten lydde under andra regler än de gemena (sidan 141).”

Det enda jag kan tänka mig att klaga på är korrekturläsningen och att det märks att Pål har velat väldigt mycket med denna roman. Några strykningar här och var hade inte skadat. Men på det stora hela är detta bara petitesser.

All shall fall - official video

2010-09-05T19:51:00.000+02:00

Some things never change och tur är väl det! Det här blir man ju så lycklig av.

75 %

2010-09-05T12:11:00.000+02:00

Det här med att jobba 75 % är kanske inte så härligt som jag trodde. Min dröm är att jobba 75 %. Nu gör jag det. Men det känns ändå som om jobb för en heltidstjänst ska utföras och jag tänker alltid att åh, vad bra att jag är ledig på måndag för det är enda chansen att hinna förbereda bokprat. Man kan ju diskutera hur bra det är. (Plus att folk tar för givet att man vill hoppa in på andra ställen och jobba eftersom man inte jobbar heltid.) Men jag vill göra ett bra jobb och tycker att det jag gör är roligt. Man kan ha tråkigare på sin lediga dag! Jag önskar bara att det här med att jag verkligen ger järnet någon gång kunde ge ett långsiktigt resultat. Jag har i alla fall världen roligaste jobb just nu och det är något att vara glad för.

Jag är sjuk dock och med noll möjlighet att stanna hemma i veckan. Och om en vecka och två dagar åker vi äntligen till Oregon (dvs om inte någon vulkan får ett spel). Jag är orolig över att inte hinna bli frisk.

Ingenting hinner jag. Här skulle nu egentligen finnas en recension av Påls bok, men jag har inte ens hunnit läsa ut den. Istället läser jag en massa Hcf- och Hcg-böcker. Av någon märklig anledning råkar jag på en mängd böcker som handlar om barn som ger sig ut i skogen av en eller annan anledning och där råkar på mystiska varelser. Senast var det en tolvårig tjej som blev kär i ett troll och frivilligt blev bergtagen, dvs glömde allt om sitt vanligt liv för att leva tillsammans med sitt troll. Fina grejer.

Der Kreis

2010-08-16T16:49:00.000+02:00

Jag kom precis in från en joggingrunda och kände mig duktig och ganska glad. Det hade under tiden ringt på båda telefonerna, och de sa på mobilsvaret att det såg ut om jag hade missat ett jobb... Så jag ringde dit (jag hade inte missat, det var de som gjort fel), presenterade mig med mitt namn och fick kommentaren: Vem är det/du? Jag svarade att jag jobbar vanligtvis på XX's bibliotek (i samma kommun). Hon svarade: Jag kan inte hålla reda på vad alla vikarier heter. Jaha, där fick man. Först och främst så är det inte alls många vikarier i vårt system och dessutom har jag varit där länge och vikarierar, dvs inte på timmar, på XX bibliotek sedan april, där vi bara är två i personalen. Och jag vet ju vem HON är och vad hon heter. Vi har till och med jobbat tillsammans. Inget att hänga upp sig på, men det är en del i min lilla trettioårskris som jag faktiskt tror att jag har. Igår var det en månad tills jag fyller trettio. Det gör mig ingenting att jag blir äldre, snarare tvärtom. Nej, det som är jobbigt är att jag har uppnått en ålder då en hel del förväntningar ställs på mig, eller ja, jag ställer dem väl på mig själv eftersom samhället ställer dem på mig. Man ska ha ett fast jobb när man är trettio. Och med ett fast jobb kommer möjligheter att göra sådant som man förväntas göra i denna ålder. Hus, barn, ni vet. Visst trivs jag okej som det är, men jag skulle vilja ha möjligheten att välja som "alla andra". Hade jag varit registrerad på arbetsförmedlingen skulle jag dessutom ha varit tvungen att söka jobb i hela landet och flytta från min familj i denna ålder då man snarare brukar bilda familj. Jag känner det lite som om jag inte är någon och det fick jag bevis på idag. Åh, grymma verklighet som man kastas in i direkt efter (den obetalda) semestern. Imorgon börjar barnen efter sommarlovet igen där jag jobbar. Bland dem är det många som kommer ihåg vad jag heter och det gör mig så glad! Det måste jag tänka på nu. Jag ser verkligen fram emot att träffa alla eleverna igen.

De döda fruktar födelsen

2010-08-09T15:34:00.000+02:00

Jag har en riktig författare i min skrivargrupp, Pål Eggert. Det är koolt! I'm not worthy! Och idag har jag fått hans senaste bok, De döda fruktar födelsen, i mitt brevinkast. Den verkar jätteintressant och oj, vad snygg den är, och jag är oerhört nyfiken på den. Änglar och grejer, precis sådant som jag gillar. Nu är bara problemet att jag börjar jobba imorgon, jag som vill läsa.

Det var den sommaren

2010-08-08T16:28:00.000+02:00

Jag funderar fortfarande på att sluta blogga, men jag tänker fortsätta ett tag i alla fall, för jag bör få Påls efterlängtade bok när som helst för att kunna skriva om den här.

Regnet öser ner och jag kollat stugor och hus på Hemnet i vanlig ordning efter att ha smakat på en annan tillvaro. Min semester tar slut på tisdag, mannens imorgon, så idag råder söndagsstämning igen. Vi har till och med varit och handlat på Coop. Hej vardagstristess! Största delen av semestern tillbringades på landet. Vi hade vilda planer om att åka till något ställe i Sverige som vi inte har sett, men slappsuget tog över. Vi åker trots allt till USA i över två veckor i mitten av september. Så vi har mest läst böcker och ätit, känns det som. Vissa dagar var det tolv grader och regn och då låg vi framför brasan och läste. Andra dagar var det bastuvarmt och då låg vi på gräset medan katterna sprang omkring lösa, umgicks med tama vildsvinet och fångade möss som de lekte med inomhus. Nu önskar jag inget hellre än att mina katter ska få vara ute jämt. Att ha semester innebär också att spana i antikaffärer och unna sig lite fina saker till hemmet. Det blev i år bland annat en kista att ha som soffbord, tyvärr nytillverkad, men man kan inte få allt.

Tragik och misär tog över för ett tag sedan. Familjerelaterat. Jag skriver inte om det här. jag har varit i Skåne en vända pga det, men mitt i allt det jobbiga var det ändå lite mysigt. Jag och min gamla sommarkompis som jag levde i symbios med förr om somrarna, träffades en förmiddag. Vi har inte tajmat varandra på många år, men nu var hon i sina föräldrars sommarhus. Vi badade till och med tillsammans!

Jag skulle vilja outa att jag har börjat jogga. Skriver jag det här känner jag ännu större press att fortsätta.

De här böckerna har jag läst i sommar:

Sommaren jag blev vacker av Jenny Han. Jättefin sommarbok för tonåringar.

Gargoylen av Andrew Davidson. Ganska blodfattig, men aningen fascinerande bestseller.

Just Kids av Patti Smith som jag har bloggat om tidigare. Fantastisk.

Skuggan över Innsmouth av han den där HP. Eftersom jag skriver på en grej som sas påminna om denna kändes det lägligt att läsa den.

Själens osaliga längtan av Audrey Niffenegger. Nästan lika bra som min favorit Tidsresenärens hustru. Spöken, kyrkogårdar, katter, tvillingar, kärlek... SÅ bra.

The Crow. Serien alltså. För att jag inte hade läst den.

Eternals - superhjälteserie i Gaimans tappning.

The Last Temptation, ni vet den där serien som Gaiman gjorde i samarbete med Alice Cooper. Har stått i min hylla i hundra år, och där kommer den att fortsätta stå nu. Ingen höjdare.

Swede av Pauline Wolff. Westernroman om hårdkokta svenskättlingar. Läs!

The Hawkline Monster av Richard Brautigan. Gotisk och ganska humoristisk western som utspelar sig i Oregon. Påminner inte om något jag tidigare har läst. Jag bara måste läsa mer av Brautigan. Underbart språk!

The Short Second Life of Bree Tanner av Stephenie Meyer. En Eclipse-spinnoff. Kändes lite onödig.
Udda verklighet av Nene Ormes, men den har jag bara börjat på än så länge. Urband fantasy som utspelar sig i Malmö och som känns väldigt lovande!

Kipling, King och Vonnegut.

2010-07-17T15:32:00.000+02:00

Jag testade en rolig grej, I write like, där man får veta vilken känd författare ens text påminner om. Jag översatte i Google translate, vilket ju inte är det bästa, innan jag klistrade in dem på Iwl. Två olika tycken från samma text var lika Kipling och King. Haha. Klistrade in en text till sedan och den påminde om Vonnegut. Känns ju tillförlitligt!
Jag undrar hur många stycken jag hade fått klistra in innan texten skulle ha påmint om en kvinnlig författare.

Dance of the Dead

2010-07-15T13:01:00.000+02:00

Har ju inte helt gett upp drömmarna om att vara en rock n' roll-wife. Typiskt nog har alla i Marcus band ett liv, så det blir inte så mycket gjort. Dock har de lagt upp en ny intrumental låt på MySpace. Vet inte om den är helt klar, men den är fin och sorglig. Jag tror att det ska till sång också. Dance of the Dead, heter den. Lyssna här, tack!

Just kids

2010-07-15T12:53:00.000+02:00

Jag har varit i Skåne och läst en massa, badat och haft det allmänt medelhavsaktigt. Jag avslutade en bok igår, Just Kids av och om Patti Smith. Det var länge sedan en bok stannade kvar hos mig som den har gjort. Vanligtvis brukar jag glömma böckerna nästan så fort jag har lagt dem åt sidan och kanske skrivit en recension eller ett boktips. Men jag har tänkt på Patti och Robert Mapplethorpe hela natten och dagen, på deras starka vänskap och kärlek, deras öde, konsten och döden. Den senaste bok berörde mig så här (ok, jag har gråtit till fler böcker, men det bevisar inget) var nog Cora Sandels Albertetrilogi. Alberte lämnar liksom Patti allt som är tryggt och tråkigt och flyttar vind för våg, i Albertes fall till Paris, i Pattis till New York, för att leva för konsten. Det är fattigt, ibland på svältgränsen, men liksom i Just Kids LEVER hon så mycket. Det är väldigt lätt att idealisera sådana liv när man sitter i sin bostadsrätt och väntar på Linas Matkasse. När man inser det märkliga i att man längtar efter att få vara med i ekorrhjulet, som som jag gör. Jag tror att hade jag haft en tidsmaskin skulle jag välja att åka till slutet av sextiotalet, början av sjuttiotalet, när det var mycket som var nytt, när poesin började kombineras med rocken, när rock 'n roll var konst. De unga som dog efter korta, hårda liv som nådde oanade höjder, blev helgon på ett helt annat sätt än rockstars som dör idag. Tänk Jim Morrison, Janis Joplin, Brian Jones, Jimi Hendrix (vissa trodde att det rådde en förbannelse över vissa personer med J-namn)... de dog när de var 27. Jag har blivit äldre än de! Men det var givetvis också en farlig period när man varken hade insett det farliga i droger eller oskyddat sex.

Hur som helst, nu har jag reserverat skivor med Patti Smith, Janis Joplin, Joan Baez och liknande. Några biografier också. Kändes otippat att jag skulle grotta ner mig i denna period.

Skriva

2010-06-12T17:10:00.000+02:00

Herr P och herr P i min skrivargrupp har tjatat så in i bängen på att jag måste skriva något. De är väldigt välmenande och trots alla mina undanflykter om tidsbrist som egentligen är fakta och inte undanflykter, har jag faktiskt börjat skriva på en grej igen. Helt plötsligt bara kom det. Ibland kan jag fastna i att gå och vänta på inspiration. Men det kan också ha att göra med att jag inte hinner sätta mig ner och fånga inspirationen. Har jag tur att ha tid när den infaller måste jag sätta mig ner direkt och skriva, för då blir det som bäst. Men det blir väldigt impulsivt och oplanerat, fast någonstans måste man ju börja och funkar det inte att planera så...

Dock har jag en text på över sextio sidor som jag ligger och väntar på att jag ska ta upp den igen. Det är mycket lättare att ha en pågående text än att börja på nya grejer. Vi får väl se hur det här artar sig.

Sommarläsning

2010-06-09T20:15:00.004+02:00

Det är ju LÖJLIGT vad jag bloggar sällan. Har inte tid och böcker kan jag ju inte skriva om eftersom jag bara läser barn- och ungdomsböcker för tillfället. Iofs läste jag Gaimans Kyrkogårdsboken nyligen och den är ju värd en bloggning, men jag tror att jag måste spara min recension till tidningen Bif. Men oh, Gaiman är fantastisk. Tur att han äntligen har blivit erkänd och att hans böcker numera recenseras i dagspressen när de kommer på svenska. Dvs hans barn- och ungdomsböcker. Det återstår att se om nästa vuxenbok får denna ära.

Jag kommer nog att ha någon slags semester i år också. Givetvis obetald, jag menar hallå, det är mig vi pratar om! Jag är galet lässugen och kan knappt vänta tills jag får börja läsa en massa. Jag har gjort en lista utan några baktankar. Har bara skrivit ner lite böcker på en lapp efterhand som jag blivit sugen på att läsa dem. Jag vet, jag borde läsa klassiker och episka sommarromaner, men min lista ser ut så här (och vad då borde, det är ju det här jag vill):

Eldar och is av Birgitta Stenberg eftersom jag älskar hennes böcker, särskilt Kärlek i Europa. Vem går inte igång på att läsa om utsvävande och snuskiga konstnärsliv på europeiska kontinenten? Men den nya boken verkar inte vara riktigt lika dekadent.

The Hawkline Monster av Richard Brautigan, en gotisk western som utspelar sig i östra Oregon. Hur har jag kunnat missa den?

Swede av Pauline Wolff, som verkar vara en roman skriven med mig i åtanke. Jag saxar: Pauline Wolff har skrivit en svensk västern som utspelar sig bland skandinaviska nybyggare på prärien. Och det är en blodig hämndhistoria. ”Jag ville skildra kvinnorna i Vilda Västern”, säger hon. Läs mer här. Jag vill också åka till Montana!

Själens osaliga längtan av Audrey Niffenegger, som har skrivit en av mina absoluta favoritböcker, Tidsresenärens hustru. Niffenegger är även konstnär och har guidade turer på någon kyrkogård samt är vän med Neil Gaiman.

Just Kids, Patti Smiths ungdomsskildring. Mer behövs väl inte sägas. Kan man bli annat än sugen på att sätta tänderna i den när man läser Göran Greiders recension?

Nene Ormes urban fantasy-roman Udda verklighet som utspelar sig i Malmö. Verkar hur spännande som helst. Jag vill också skriva! Varför finns det inte mer tid? Varför är mitt huvud tomt?

Svenska kulter av Anders Fager. Svenska skräcknoveller.

Och så givetvis och självklart Pål Eggerts De döda fruktar födelsen. Men jag tror inte på att den existerar förrän jag har den i min hand!

Ja alltså... sen tänkte jag läsa en bok som alla tuffa killar som läser den här bloggen (om ni inte slutat läsa den nu när jag bloggar så sällan) kommer att fetdissa:

Bree Tanners andra liv av Stephenie Meyer. Twilight-spinoff that is.

Jag har säkert glömt en miljon böcker, men det här var de som står på min lilla lapp.

Serietips, tack!

2010-05-14T17:40:00.000+02:00

Som en följd av att jag inte längre hinner skriva hinner jag ju knappt inte blogga heller. Just nu sitter jag egentligen och läser facklitteratur om att hålla i en bokcirkel. Numera jobbar jag rätt mycket på min lediga tid. Det kan få vara så en period, så att jag gör bra ifrån mig på jobbet. Kanske kan det en vacker dag resultera i att någon vill ha mig på riktigt. Idag har jag dock varit kompledig och skrivit tre jobbansökningar och förberett bokprat. Däremot har jag inte hunnit fila på min inköpslista av serier till ett bibliotek här. De ska äntligen lyfta fram sin serieavdelning och tack vare att jag har knorrat på utbudet får jag förbättra det för ganska många tusenlappar (gratisarbete dock). Jag har spånat och skrivit ner en massa titlar, men det kan mycket väl hända att jag har glömt något. Så därför tar jag gärna emot tips på serier som ni tycker att ett bibliotek med självaktning inte bör sakna. Klassiker, nytt, gammalt, svenskt, engelskt, vad som helst!

Bilden ovan är från en av mina absoluta favoriter bland grafiska romaner, Blankets av Craig Thompson. Det är en av de finaste skildringarna av den första kärleken som jag någonsin har läst.

Frisyr

2010-05-04T16:14:00.002+02:00

Jag funderar ibland på att klippa mig lite, göra någon slags förnyelse, men ingen stor sådan.

Jag googlade på etappklippning. Så småningom fick jag detta förslag. Well, why not?

Mount Doom

2010-04-26T16:36:00.000+02:00

Som de flesta av er vet blev det inget spanande på fruktträdsbeklädda sluttningar vid Mount Doom, nej förlåt, jag menar Mount Hood. Inte heller blev det en vildmarkshelg med kalkonjakt, ingen vistelse i huset vid kusten där Goonies av inspelad och därmed inget krabbfiske. Det blev heller ingen ensamtid med mannen i westernstaden Sisters, inget bilande i snyggaste hyr-Dodgen, inga spelningar med bla Swallow the Sun och Finntroll i Portland. Listan kan göras lång. Jag skiter faktiskt i mitt miljöansvar just nu och är besviken på den elaka vulkanen. Vi kan heller inte boka om vår resa eftersom vi bara får lov att boka samma rutt och den är fullbokad till september. Och när det väl blir höst bör ju en timvikarie stanna hemma. Fast jag funderar på att ändå boka, eftersom man kanske ska leva lite medan man lever.

Eftersom en vikarie är insatt för mig på mitt temporära jobb är jag nu hemma istället och jobbar de timmar jag får här och var. Det känns riktigt jobbigt, för jag hade börjat komma in i jobbet på det där biblioteket och jag tyckte det var så roligt. Men förhoppningsvis går tiden fort och jag har mycket jag vill göra här hemma förutom att läsa bokcirkelbok och förbereda bokprat.

Imorgon skickar de iväg min man på resa till Belgien med jobbet. Nu håller du dig i skinnet, vulkanjävel!

Ps. Okej då, jag skiter egentligen inte i mitt miljöansvar, men vem som helst kan väl få lov att bli besviken efter att ha sett fram emot en resa under så många månader?

Everything dies

2010-04-15T21:24:00.002+02:00

Jag trivs jättebra på mitt nya temporära jobb, tjoho!
Men idag känns det lite sådär av andra orsaker. Det jäkla molnet. Kanske blir det ingen resa till Oregon om en vecka. Sist hade ju den där vulkanen utbrott i ett år.
Och mina föräldrar som äntligen skulle åka till Rom på måndag och fira trettioårig bröllopsdag! Min mamma har längtat tillbaka dit sedan hon var där som tjugoåring.

Förra veckan dog Kertin Thorvall. Nu har Peter Steele dött. Kerstin var ju långt mer sympatisk än Peter, men hon var gammal så det var väntat. Men Peter Steele som var ganska ung borde ha dött lite tidigare, medan han fortfarande var en rock n' roll-bad guy. Då hade han blivit en levande legend. Nu hade han ju blivit drogfri och hardcorekatolik, abortmotståndare med mera. Hur som helst, en gång i tiden var han faktiskt black no 1.

Pliktinlägg

2010-04-12T16:52:00.000+02:00

Jag har varken tid eller lust att blogga just nu, bara så ni vet. Solen har kommit och den är intressantare än min blogg. Dessutom har jag börjat ett tremånadersvick på ett bibliotek där jag ska bokprata och måste därför lägga ner en del tid på att läsa barn-och ungdomsböcker. Det är ju roligt att läsa böcker. Jag hinner heller inte skriva. Till skrivarträffen i fredags (med icke-fantastik-gruppen) hade jag lämnat in de första sidorna i en grej som jag började skriva på för nio år sedan. De tyckte verkligen att jag borde göra något av den texten. Själv hade jag funderat på att skriva om den helt och hållet, men de tyckte att jag kunde utgå från existerande text. En rolig sak som de sa var att jag har utvecklats mycket i mitt skrivande sedan denna texts tillkomst och att jag har mycket mer flyt i språket nu. Det var mycket trevligt att höra. Texten i fråga handlar om skånska vampyrer och dito slott. Folk i gruppen tyckte att det var roligt att jag skrev om vampyrer redan innan trenden. Jo. En annan har ju aldrig brytt sig om trender, men trenden gör att det inte känns alls lika roligt med vampyrer längre. Och att skriva om dem gör att man direkt stoppas in i ett fack och ska jämföras med Ajvide.

Forever Weaving Relentlessly

2010-03-23T18:57:00.004+01:00

Jag är så himla glad att min käre makes band, Strings of Verdandi, har börjat repa igen efter att ha legat i träda alldeles för länge. De är bra på allvar och bara de inte var så sega är jag övertygad om att de skulle kunna bli något.

Lyssna gärna lite här på deras hemsida (bättre ljudkvalitet än på MySpace)! Glöm inte introt! Jag kan särskilt rekommendera Näcken. Det är konstigt med Strings, de gör musik som liksom är som gjord för mig. Fast senaste låten som de pillar med är så sorglig att jag bara stirrar in i väggen och suckar i fem minuter när jag hör den. Ett bra tecken att man blir berörd.

De kände pressen eftersom folk mailade och frågade efter skivor och eftersom de tydligen har gjort sig ett namn i Ryssland (inom vilka kretsar förtäljer dock inte historien). Så nu ändrar de lite i lineupen och har nya låtar på gång. Yes!

Att de spelade på vårt bröllop tyckte jag var lite koolt. Bilden är därifrån. Föräldrar och frikyrkliga släktingar fick dras med denna musik utan att kunna klaga eftersom det var vår dag. Och vi fick praktiskt taget gifta oss till Fields of the Nephilim utan att någon kunde lämna protester. Inte för att jag tror att någon hade velat det. De insåg att man inte måste göra saker enligt mallen.

Ps. Jag gillar beskrivningen på min man som finns på deras sida: "Marcus - a doom inspired bass player, who contributes with his negative energy." Ja, vad säger man...? Tur för mig att han har börjat snusa igen.

Whiplash girlchild in the dark

2010-03-22T14:07:00.001+01:00

Finfina bandet The Eden House, som jag bloggade om för något år sedan här (scrolla neråt lite efter att ha klickat på länken), har släppt en cd med covers. The Looking Glass, heter den och låtarna är:

-Remember (walking in the sand) av The Shangri-Las, som jag inte hade hört innan.

-Street Spirit av Radiohead, en av de bästa låtarna från mina tonår, som får mig att rysa bara jag läser dess titel. Jag är också väldigt glad över att jag inte längre identifierar mig med deras låt, Creep! Åh, tonårsångest!

-Play Dead av Björk, som jag tycker att det är konstigt att även Pain har gjort en cover på.

-Venus in Furs av Velvet Underground.

-Two Thousand Light Years from home, som tydligen är en cover på en Stoneslåt. Som får mig att tänka på Inkubus Sukkubus fantastiska cover på Paint it Black. Bättre än originalet.

Venus in Furs är höjdpunkten, tycker jag. Det är en så väldigt speciell låt som nog många av oss har minnen till. Jag har inte dansat många tryckare i mitt liv, men en av de få var till denna. Mannen i fråga var ett svin, men det är en annan femma. På en av Malmös synthklubbar spelades alltid denna låt allra sist på natten, när man var sliten efter att ha dansat på det minimala dansgolvet i timtal. Den passade så bra där på småtimmarna och vävde tillsammans med röken och tröttheten in stället i en suggestiv stämning. Jag och min kompis promenerade efteråt hem till hennes lägenhet på Kristianstadgatan vid tretiden med tunga, för trötta kängförsedda fötter. Hur som helst, Venus in Furs är kanske en av musikhistoriens bästa låtar. Tyvärr finns inte Eden House's version på vare sig MySpace eller Youtube, så ni får inte höra. Ett annat band som har gjort en bra Venus in Furs-cover är Ordo Rosarius Equilibrio. Inte heller den finns på ovannämnda ställen. För smal musik? Hur som helst, i Mattias Fyrhs De Mörka labyrinterna kan man läsa om Velvet Underground som föregångare till dagens goth. Extremt intressant.

Känslostyrning

2010-03-19T12:40:00.000+01:00

Min alldeles nyutexaminerade bibliotekarievän har idag fått ett jobb. Jag har inte känt henne så länge, men tycker att hon är en fantastisk människa med en unik personlighet och med sina två utbildningar och sitt brinnande för ungdomar passar hon perfekt. Det är ju underbart att folk anställer nyutbildade och inte kräver att man ska ha fem års erfarenhet och ändå vara 24 år gammal. Äntligen! Fast i Göteborg kommer det väl aldrig att hända. Men ute i landet. Ute i landet dit min vän nu beger sig. Tror ni jag ångrar att jag gått och harvat sedan hösten 2005 eller? Okej, jag var två värdefulla år på stora stadsbiblioteket, men förutom det. Jag hade kunnat söka mig iväg och vara så mycket längre nu. Jag hade kanske känt mig som någonting istället för ingenting. Så nu sprutar jag ur mig ansökningar till gudsförgätna hålor i vårt land. Fast de ska helst ligga söderut eller inåt. Har sökt några på mindre gudsförgätna ställen också, men det är faktiskt till de små platserna jag känner mig mest dragen. Jag var tvungen att njuta av att ha ett liv jag trivdes med i några år innan jag flyttar. Kan det rättfärdiga det hela? Att jag råkade träffa min man precis när jag hade blivit färdigutbildad? Han hade visserligen följt med mig till Vagnhärad eller Lessebo från dag ett. Det är jag som har varit den största bromsklossen. Största misstaget gjordes när vi flyttade till Kvarnbyn och jag blev alldeles förälskad i den. Jag är alldeles för känslostyrd. Hur gör man? Håll tummarna nu.

Jag våndas så mycket över ovissheten nu att jag inte kan sova ordentligt ibland. Och över den kanske kommande rotlösheten. Jag är en trygghetsmänniska. Reboota mig, please!

För övrigt har jag fått ett lite längre vikariat på ett bibliotek här i krokarna som jag verkligen ser fram emot att vara på. Det ska rekryteras till den tjänsten senare, men med konkurrensen som finns här har jag praktiskt taget gett upp hoppet om den tjänsten flera månader innan annonsen ens existerar.

Ickeinlägg

2010-03-14T12:02:00.000+01:00

I morse när jag åt amerikanska pannkakor läste jag en tänkvärd artikel om den kreativa klassen i GP. Texten verkar inte finnas på nätet. Rösterna som inte hörs, är rubriken. Ingress: "Den amerikanska drömmen har blivit svensk. Alla kan nå framgång och bli en del av den kreativa klassen. Men vad händer med dem som inte vill? (...)" Den formulerade vissa tankar som jag själv har, men inte riktigt har kunnat sätta ord på. Mycket bra och tänkvärd. Men av vissa anledningar blir det inget av det här inlägget. Ni vet varför, tror jag. Jag kan dock rekommendera artikeln, trots att jag tycker att den lämnar en hel del därhän, så som landsbygdsperspektivet. Kanske just därför, då jag inser att det finns mycket att fundera kring det här ämnet som känns väldigt relevant för mig.

Kanske ska jag flytta min blogg till ett alldeles hemligt ställe. Eller ha en med ett hemligt lösenord som bara ni får som frågar efter det.

Kool kvinna dagen till ära

2010-03-08T20:00:00.000+01:00

När slutar kritik att vara konstruktiv?

2010-03-05T22:35:00.000+01:00

Åh nej, nu är det kris. Men det är väl nyttigt, för nu rannsakar jag mig själv och ställer mig frågan varför jag skriver. Om jag nu ens kan kalla det att skriva, så lite som jag gör det. Men jag trycker på tangenterna, alltså skriver jag.

Är nyss hemkommen från en träff med den skrivargrupp som jag har varit med i längst och oj, vad sågad jag blev, främst av en person. Jag har aldrig varit med om något liknande. Respons ska ju vara konstruktiv, så jag försöker se det positiva i det här, att det kan göra mig bättre. Men jag blev så pass nedtryckt, ja faktiskt ledsen (höll på att börja gråta på vagnen hem) för första gången i sådana sammanhang, att jag känner att jag är dålig, att jag kanske inte har lust att försöka bli bättre. Samtidigt känns det ju löjligt att jag funderar på att förpassa en andra text till byrålådan. Som om att börja på en ny kass text skulle vara bättre. Jag har aldrig haft problem med att ta negativ respons, men idag har jag tydligen hittat en direktlinje till det dåliga självförtroende jag hade som femtonåring. Min text blev till och med jämförd med min bästa väns. "Hans är si (positivt ord) medan din är så (negativt ord)." Jaha. Jag gick i försvarsställning, något som heller aldrig har hänt förr, eftersom det är fel. Men jag kunde bara inte svälja allt. Jag är inte tillräckligt stark för det.

Nu sitter jag här och funderar på varför jag ens försöker skriva. Jag har inget mål och jag vet att jag inte är något författarämne. Jag tror att jag skriver för de där korta stunderna av flow, för den lyckokänsla som infinner sig då. Direkt därefter borde jag förpassa texten till byrålådan, för då har den fyllt sitt syfte.

Nästa helg är det deadline för andra gruppen, men som det känns nu vet jag inte hur jag skulle kunna få ur mig en rad. Hur förvandlar jag detta till något konstruktivt?

This is just another Sunday

2010-03-05T13:27:00.000+01:00

I och för sig är det fredag.

Det är ju snart påsk... eller nåt. Då passar det bra med lite simpel religionskritik. Den här går på repeat hemma hos mig idag. Passar bra att sminka sig till.

During some abductions I'm aware of them

2010-03-04T16:49:00.000+01:00

Jag gillar inte bara gotik, jag tycker om aliens också. Långt innan jag snöade in på skräck var det faktiskt science fiction som sysselsatte mig. Jag har dock inte läst en sf-bok sedan början av 2000-talet då jag hade ett litet återfall och läste Stiftelseböckerna.

Hur som helst, apropå abductions och aliens så var jag igår och såg Hypocrisy när de för första gången någonsin headlinade i Göteborg. De spelade på Brewhouse och uppslutningen var inte så stor. Dock var det trettonårsgräns så jag hade nöjet att få en halv moshpit på fötterna och roade mig med att vara våldsam tillbaka och putta tillbaka kidsen till moshpiten. Typiskt fjortonåriga pojkar med för mycket hormoner i kroppen att roa sig med att brutalt kasta runt varandra istället för att kolla på bandet som spelar. Ganska homoerotiskt dessutom. Det tänker de nog inte på, de små liven. För övrigt growlade metalmästaren Peter Tägtgren så att skinnet knottrade sig. Så jävla bra.

Vi träffade tre bekanta på spelningen, varav en den fantastiska och snygga sömmerskan som sydde min bröllopsklänning. Tidigare på dagen satt jag och sökte ett jobb långt borta och denna gång skickade jag verkligen iväg det. Flyttar jag dit kan jag inte se Hypocrisy en onsdag och jag kommer definitivt inte att råka på random bekanta här och var. Nej, det blir total ensamhet och isolering. Kommer inte ens att orka åka hem över helgerna. Framtiden får utvisa vad som händer. Jobbet verkar himla roligt och trakten ligger mig varmt om hjärtat.

Final Chapter ovan handlar om en person som blir abducted ifall ni inte visste. Abduction låter så mycket mer spännande än bortförande.

Så jäkla hipp med Hipstamatic

2010-02-26T16:36:00.003+01:00

Bilder tagna i mina omgivningar med Hipstamatic-applikationen till iPhone. Mest test. Lite suddiga och sådär, även pga snöfall. Nu måste jag köpa fler sorters linser och blixtar och leka vidare. Sjukt kul! Eftersom jag inte fattar hur man skriver mellan bilderna så vill jag bara skriva här att huset på det fjärde fotot med stor säkerhet härbärgerar en vampyr.

Stövelfabrik

2010-02-26T16:24:00.001+01:00

Usch. Nu finns det en massa vikariat att söka och då klagar jag. Känner mig lite stressad av att välja om jag ska bo i Laholm eller Ystad. Ska jag skicka till båda? Nej, jag bangar nog Laholm. Det känns fel. Ett vikariat i Ystad känns bättre, eftersom jag gillar staden och det är mina hemtrakter. Det finns också en tillsvidaretjänst i en förort (tror jag) till Halmstad. Jag och M drömmer ju om att bo i skogen utanför Halmstad, men är vi redo för det stora steget? Jag skrev en ansökan till ett vikariat i Eksjö, men när allt kom omkring vågade jag inte skicka iväg den.

Skulle ha jobbat både idag och igår men skolan/biblioteket stängde pga snörasrisk. Igår var jag ute och tog foton med min nya app till iPhonen. Jag älskar min iPhone. Idag var jag ute och vadade i rekorddjupa vattenpölar. Det smälter! Jag gillar det inte riktigt. Flera olika bajshögar har framträtt utanför trappen. Det gör mig inget, jag gillar katten som antagligen är upphovet, men det är bara så deppigt när allt som kommer fram är grått och brunt, gammalt och slitet.

Vad skulle jag göra utan mina gummistövlar nu? Som en ode till detta fantastiska skodon ger jag er lika fantastiska Sturm Cafés låt Stiefelfabrik. Tyvärr finns det ingen video, bara en kass privatinspelning med endast en vinkel på kameran, men det är ändå rätt härligt. Sturm Café var det sista moderna synthbandet jag verkligen gillade. Men inte gjorde de modern musik, utan jäkligt bra old school EBM. Ni som kollar på Melodifestivalen, se och lär! ;)

Bonus, en riktig video:

My tits explode with the light!

2010-02-23T19:08:00.001+01:00

Antar att de flesta av er har sett att Eskapix volym nummer 4 ska ha temat svensk folklore i ny skepnad/ med en twist. Det är ju helt fantastiskt, eller som min bäste vän skulle ha sagt: My tits explode with the light!

En gång i tiden läste jag etnologi i Lund. Man fick då liksom välja sina ämnen själv och jag valde enbart sådant som hade med folktro att göra (En gång fick vi inte välja helt själva, det var när vi skulle undersöka ett modernt kulturmönster och jag och några till gick på ishockeymatch i Ängelholm. En helt bisarr upplevelse för övrigt.)

Minns att när jag slutade sa läraren till mig att jag skrev så bra och att jag måste fortsätta med det. Jag hade gärna fortsatt med etnologi, men snacka om att det är svårt att få jobb inom det. Man måste ha stort skägg (fast man kan också se ut så här) som Ebbe Schön på bilden ovan och så blir man bara anlitad runt jul, påsk och andra högtider som tidningarna måste skriva lite historik omkring ibland. Men man kan också få skriva roliga böcker som tex den här om näcken som en av mina lärare skrev. Och som Älskogens magi av Ebbe Schön.
Eller varför inte om prästfruars könskonstituering, en bok som jag skrev en hemtenta om i form av en doktorsavhandlings-recension.

Många av deltagarna gick kursen bara för att få csn. Det fanns några wannabe-rockstars som uppenbart gick den för att få pengar. En av dem var med i The Sounds. Usch!

Idyll och osämja

2010-02-21T18:29:00.000+01:00

Att Ajvide släpper (numera säger man släpper om böcker, som om det vore frågan om skivsläpp och författaren vore en artist) en ny bok snart känns inte så jättespännande som när de första av hans böcker kom ut, och jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här lilla filmen. Oavsett är det alltid trevligt när det händer något i skräckens tecken i Sverige. Bara folk inser att Ajvide faktiskt inte har monopol på denna genre!

Den här helgen har varit den snöigaste i mitt liv. Kvarnbyn är en idyllisk dröm att bo i nu. Idag har stilla flingor fallit, glittrande i solen som frusna insekter. En vuxen man åkte stjärtlapp i backen på gatan utanför. Vi har promenerat bland meterhöga drivor och fikat på museets fik, samt grävt fram bilen. För att det inte ska bli för mysigt har vi råkat bli ovänner med grannarna under. Det känns ju bra inför stundande utomhussäsong i stora trädgården. Vi bad snällt om att de skulle ta sitt snöskottningsansvar och fick enbart skit för det. Trevligt! Nu vill jag mer än någonsin bo i hus och slippa frottera mig med folk som inte förstår att man kan vinna på att vara trevlig, vänlig och samarbetsvillig. På det stora hela tycker jag att det är väldigt ofta man råkar på fenomenet att människor inte kan samarbeta. Inte konstigt att det blir krig i världen.

Utan hopp om framtiden

2010-02-16T20:37:00.001+01:00

I söndagens GP (jag kan inte hitta artikeln på nätet) läste jag om hur gängkriminaliteten är en integrerad del av globaliseringen, att det är ett fenomen som kommer att prägla de närmaste decenniernas syn på säkerhet och social oro. Gängen finns i marginalierade urbana miljöer så som kåkstäder, förorter, i slummen, ghetton och så vidare. Vissa kallar dessa platser för fjärde världen. Vi finner dem även i de svenska miljonprogrammen. Tydligen är likheterna gängen emellan världen över slående - de består av unga män som har förlorat allt framtidshopp. Det finns till och med en formel för vad som skapar gäng: migration + städer + fattigdom + segregation + diskriminering + ungdomar = gäng. Lägg till detta droger.

Dagen efter läste jag i GP om mordet i en av våra förorter, det andra mordet på en oskyldig ung människa i vår stad på alldeles för kort tid. Men vem tänker på denna förort som "vår stad"? Stadsdelen ligger så långt ute på spårvagnslinjen att inte många orkade hälsa på mig när jag bodde där. Jag kände mig trygg där och upplevde aldrig något hotfullt. Allt snack om att folk känner sig rädda så fort de kommer till förorten tyckte jag var löjligt. Nu sitter jag här i min skyddade ort, i kulturmärkta och således konserverade Kvarnbyn, och förfasar mig. Men vad kan jag göra? Vad kan politikerna göra? Varför gör de ingenting? Vad ska de göra och hur? Jag förstår att ungdomarna har gett upp, bortglömda som de är i fjärde världen. Men jag känner mig också så väldigt arg, tänker att det här gänget inte borde få leva. De mördade min kompis kompis. Våldet kryper närmare. Han älskade Broder Daniel, hade stjärnor under ögonen och burrigt svart hår. Och jag misstänker att det var på grund av det han fick böta med sitt liv. För att ett gäng tappat tron på världen och inte längre vet att värdesätta ett liv.

Calamity Jane

2010-02-05T17:19:00.000+01:00

Tänka sig, jag har läst en bok. Kändes som om det var alldeles för länge sedan. Boken innehåller cirka hundra sidor, men det är kvaliteten som räknas. Jag har läst Calamity Janes Till min kära dotter. Människan bakom myten- en kvinna som gick sina egna vägar. Helt plötsligt förstår jag tonårstjejerna som på biblioteken maniskt frågar efter böcker som enbart innehåller sanna händelser. Det får inte vara en roman based on a true story, utan allt MÅSTE ha hänt. Jag tror att de söker någon slags autencitetskick. Ok, jag kommer aldrig att bli så autencitetskåt, men jag måste medge att det var hisnande att läsa Calamity Janes brev till sin dotter. Calamity Jane söp och svor och gick i manskläder och hon umgicks med Vilda Västerns värsta banditer. Att hon som kvinna tog hand om sitt eget liv stack folk i ögonen och många var de som försökte smutskasta henne. Att hon kunde skriva var det inte många som visste och hon ljög om det själv, liksom mycket annat. På så sätt bidrog hon verkligen till mytbildningen runt sin person. Folk skvallrade om henne som galningar, därför berättade hon olika versioner olika gånger. Ibland sa hon till exempel att hon hade varit gift med Wild Bill Hickok, ibland inte. Men det var hon. Det var han som gav henne smeknamnet Calamity Jane. Tillsammans fick de en dotter som Jane kände sig tvungen att adoptera bort när Bill lämnade henne för en annan kvinna. De återförenades dock ett tag. Och som jag har lärt mig i Deadwood blev han skjuten till döds i staden med samma namn som tv-serien. Han var hennes livs kärlek, kanske den enda fasta punkt hon hade i ett kringflackande liv utan trygghet.

När hon vann på kortspel skänkte hon bort pengarna till behövande tills hon inte hade ett öre kvar. Ändå lyckades hon köpa mark, för hennes högsta dröm var att ha ett hus och en fast punkt, men det verkar inte som om hon bodde där särskilt mycket. Tack vare att Jane kunde skriva finns alltså ett stycke unik westernkvinnohistoria dokumenterad. Boken skildrar ett hårt liv genom brev som Jane skrev med hjälp av ordbok, ungefär två gånger om året till dottern som hon aldrig glömde. Hon träffade henne några gånger, dock utan att yppa sin identitet. Hon bad henne i breven att inte tro på alla lögner som spridits om hennes mamma: "Jag är inte så svart som man har utmålat mig." Hon berättade om sitt hårda liv och sa att hon önskade att hon kunde leva om det. I fattigdom och smuts dog hon, blind och åldrad i förtid, när hon var runt femtio år. Med sig i graven tog hon en hemlighet: "Det är något jag borde erkänna för dig, men jag kan bara inte. Jag tar det med mig i graven - förlåt mig och tänk på att jag var ensam."

Drömmen om en flanellskjorta

2010-01-31T18:32:00.002+01:00

Jag har ju inte sagt att vi har köpt biljetter till Oregon. Det blir en tvåveckorstripp i slutet av april och början av maj. Yay! Tydligen är det lite varmare där än här då, så jag ser fram emot att se alla fruktträden (päron, persika, aprikos, äpple) blomma i Mount Hoods dalar. Vi har inte planerat så mycket ännu, men vad jag vet att vi ska göra är att hyra bil och åka runt, bland annat till kusten (där Goonies är inspelad) där våra vänner har ett hus och till westernstaden Sisters som har väldigt fina omgivningar. Jag har aldrig varit särskilt inne på western, inte förrän jag kom till USA första gången, och inte förrän jag såg Deadwood och läste Kings Det mörka tornet. Givetvis har Carl McCoy ett finger med i spelet också. Men jag är inte bara fascinerad av städer med westernstuk, utan även av små hålor som hukar nedanför snöklädda berg, där allt verkar vara så tryggt (men där skenet kanske bedrar) och där timmerbilarna kör rakt genom centrum. Vet inte vad det är med det, men det gör att jag vill köpa flanellskjorta och fotriktiga skor, ta ett brödjobb och fotvandra på fritiden. Och eftersom det är lättare att ta körkort i USA och billigare att köpa snygga gamla bilar, skulle jag cruisa runt ganska mycket i en schysst bil också. Sist vi var i Oregon såg jag flera skyltar utanför affärer där det efterlystes personal, bland annat i bokhandlar. Åh ack. Men vi får inte glömma: The owl are not what they seem.

In your room, where souls disappear

2010-01-28T13:16:00.001+01:00

Jag såg Depeche Mode i tisdags, inträngd mellan två halvt uttråkade hårdrockare och så högt upp att jag nästan fick svindel och inte kunde spana på Daves mustasch, som han ju bara måste vara så fin i. Men jag såg hans moves och blev som vanligt till mig i trasorna likt en tant på Chippendales. Vi fick tag i biljetter utan att lyfta ett finger. Jag hade sedan länge insett att jag inte skulle få se dem denna gång eftersom biljetterna tog slut, men jo! Dagen innan dök det upp flera stycken via en bekant till Marcus kompis, billiga.

När jag satt där med mormors teaterkikare tänkte jag på hur mycket Depeche har betytt för mig. Det är det band jag har lyssnat på allra längst och som jag alltid kan återvända till. När jag var tretton fick jag min första stereo och en av de första skivorna jag köpte var Depeches singel, Comdemnation. Min bästis bror försökte övertyga oss om att det betydde kondomlandet. Lovesongs och Megadance 2 blev inte långvariga hos mig. Snart lyssnade jag bara på Depeche. Jag var tretton, Dave såg ut som Jesus och om några år skulle han vara död i några minuter. Jag fick Songs of Faith and Devotion i julklapp. Allt detta efter att ha umgåtts med några äldre (de var säkert femton!!) killar sommaren efter sexan. I alla fall den ena introducerade mig till synth, science fiction och Giger (vilket jag har skrivit om förr). Det lämnade sina spår. Blandbanden med mer obskyra synthband gick varma, men det var svårt att upptäcka mer när man inte hade någon som visade vad som fanns. Så var det när det inte fanns något internet! Under högstadiet var nämligen året, dvs det som inte var sommaren då vi bodde på landet, döden dött. Jag dog inombords oupphörligen. Satt på mitt flickrum, lyssnade på Depeche, skrev brev till mina miljoner brevvänner och drömde om att ha ett liv.

Av någon anledning snöade jag in på indiepop sedan (och riktigt dyrkade Brett Anderson), men Depeche fanns alltid kvar. I gymnasiet återgick jag till att lyssna på synth, nu mer på riktigt och under slutet av de åren började jag gå på synthklubbar och ha svart skinnrock. Det är inte klokt vad mycket musiken betydde för identiteten på den tiden. Jag var grymt kär i en synthare på avstånd i gymnasiet. Sedan blev jag ihop med en enbart för att vi hade samma musiksmak och han var så imponerad över att träffa en TJEJ som lyssnade på synth. När han hade gjort slut med mig för att han ville ha "mer tid till brädan och kompisar" och när vi träffades citerade han Depeche: "All I wanna do is see you again, is that too much to ask for". Dvs att han ville ses, men absolut inte röra. (PS: Han dumpade mig när vi var på Arvikafestivalen, han och jag.) Män och deras musikcitat. Det bästa i den vägen jag vet är min bästis som i högstadiet blev dumpad av stadens mesta indiekille med ett citat ur Per Hagmans Volt. Det lyder typ: Vi har inget mer gemensamt än popmusik och sex (Eller något åt det hållet. Har boken i hyllan, men orkar inte reka.)

Under perioden med min highschool sweetheart fick Depeche vila lite. Han kunde på sin höjd lyssna på I just can't get enough. Men jag var ändå och såg mina idoler för första gången. Det fanns ingen Öresundsbro då och båtarna hade slutat gå när vi skulle hem, så vi tillbringade natten på Köpenhamns gator. Those were the days. De där åren var verkligen en musikalisk utflykt för mig. Jag utflyktade till jazz -och hiphopträsket och klädde mig i färger istället för svart. Bah! Jag trodde att jag trivdes med honom, men han gjorde mig till något jag inte var. Efter honom flyttade jag. När jag hälsade på mina föräldrar brukade jag träffa den enda gymnasievän jag fortfarande umgås med, och vi åkte långa turer på den skånska landsbygden i hennes bil och lyssnade på Depeche-kassettband. Samt lyssnade på en av landets mest efterblivna lokalradiostationer och gjorde högljudda parodier på det. Det var fina tider. I samma veva köpte jag en massa vinylsinglar och hittade b-sidor som jag inte hade hört innan. Jag hade min speciella skivaffärsrunda i Malmö.

Folkhögskolor är ju bland det bästa som finns. Jag bodde ett år på en sådan i mörka Småland. Ett fint minne därifrån är när vi på skrivarkursen skulle välja ett ämne och sedan vara två personer som skrev samma ur olika vinklar, eller något åt det hållet. Jag och en kille skrev varsin text som hette In My Room och som var inspirerad av Depeches låt med samma titel. Vårt valda tema var lustmord. Vi blev ihop när vi skrev texten. Ett tag åkte vi landet runt och gick på spelningar och festivaler. Jag såg Depeche i Stockholm med min kompis som såg dem redan på Violatorturnén. Jag önskade att jag var äldre än jag var på åttiotalet så jag hade fått vara med när det begav sig. Good evening Pasadena!

All passion spent

2010-01-18T15:35:00.002+01:00

Nä, jag har ingen lust att blogga. Varför ska jag blogga? Jag hinner inte läsa några böcker att blogga om och dessutom är jag en aningen trött på bokbloggar. Mitt eget liv är så ospännande (även om jag gillar det till stor del), så det kan jag ju inte blogga om. Och så har jag insett hur sökbar jag är på nätet i och med bloggen. Vad ska det vara bra för? Arbetsgivare googlar ju en numera. Inte för att jag har något att dölja. Jag har dock gjort mig lite mer hemlig och hoppas att jag därmed är mindre sökbar.

Idag är jag arbetslös. Jag har sökt ett jobb och nästan gjort klart tentan till Varulvar, vampyrer och väsen-tentan, som handlar om My Dying Bride kopplade till kurslitteraturen. Jag har varit ute och tagit en grå promenad. Nu sitter jag här och blir inte direkt upplivad av att lyssna på Rome, som dock är fantastiskt bra. Måste skaffa senaste skivan, som jag har hört av säker källa är mycket bra. Den här veckan jobbar jag mindre än på väldigt länge. Än så länge bara en dag. Jag inser hur mycket mina timvikariat betyder för mitt välmående, för nu när jag inte jobbar finns det mycket mer plats för oron. Oron växer sig till ångest. Jag är så rädd för att hamna utanför samhället. Ibland är jag dock sugen på att faktiskt söka mig utanför samhället, att bo på landet och tjäna pengar på något jag själv tillverkar eller tar hand om, typ getter (jag tillverkar inte getterna). Idag har jag googlat på sådant, men också kollat lediga tjänster på Landvetter och på Tullverket. Det fanns inga. Jag funderar desperat på alternativa karriärvägar. Ja, karriär är väl fel ord, för en sådan verkar inte vara något jag ska ha. Fast det är ju egentligen bara till att ta för sig. Inte ska jag deppa ihop för att biblioteksvärlden ser ut som den gör, jag ska ta nya tag och se möjligheterna. Jag ska vara positiv och full med idéer. Men jag tar inga tag och är inte full med idéer och det gör att jag känner mig usel, usel. Jag har alltid trott att det skulle bli något av mig. Jag hade kunnat bli något och jag är rädd att det snart är för sent. Innerst inne vet jag att det inte är det, men den här tillvaron gör ju inte underverk för självförtroendet direkt. Jag såg i GP att det finns någon slags kurs eller vad det var, för arbetslösa som inte vill bli deprimerade. Men det var för unga arbetslösa och jag räknas inte till dem. Inte för att jag hade gått kursen ändå.
Förra veckan sa jag till en person att jag inte oroar mig för tillfället och tar saker som de kommer. Ja, det var så det kändes förra veckan.

Och vad var det för syfte med det här blogginlägget då? Det här har jag ju skrivit hundra gånger förut.

I've been to hell and back

2010-01-06T12:02:00.000+01:00

Jag har verkligen fobi mot kräksjukan. Trodde att jag kanske, kanske var immun, men nu har jag för första gången sedan jag var tolv haft en slags maginfluensa. Snacka om vardagsblogg! Jag ska ju försöka att inte vardagsblogga så mycket, men eftersom mitt liv består av ganska mycket vardag är det oundvikligt med sådana inlägg.
När jag jobbade i måndags började det droppa in illamående-sms. Alla som var på svärmors middag i söndags utom svägerskan hade blivit kräksjuka. När jag kom hem var M i full gång och jag hann inte mer än att förbereda morgonens matlåda (jag vill aldrig mer känna lukten av sprödbakad fisk från ugnen) förrän jag kände att det var dags för mig också. Jag lade mig på golvet utanför badrummet och där var jag kvar tills tidigt på morgonen därpå. Som mest action var det när vi behövde tillgång till toan både två samtidigt. Spännande! Vardagsdramatik! Gårdagen tillbringades i ett zombietillstånd i sängen med en kvällsutflykt till soffan, där vi underhöll oss med att kolla på tv. Vi kollar ju nästan aldrig på tv och fick än en gång bekräftat varför. Visst går det att välja ut saker ur tablån, men vill man bara sätta på tv:n och glo lite i allmänhet är det strängt taget omöjligt. Det är bara freakshows överallt. Vi såg dock ett bra program, Mitt i naturen möter. Det var fem minuter långt och handlade om en person som var passionerat intresserad av fladdermöss sedan hon var ung. Nu forskade hon om dem och man fick följa henne i en dunkel ruin i letandet efter fladdermöss. Me like. Här är programmet. Sedan satte vi på ett avsnitt av Fringe och då somnade jag. Under hela tiden försökte jag få i mig mat. Igår åt jag ett halvt glas blåbärsyoghurt, ett halv glas naturell yoghurt med honung, ett äpple och nästan ett helt knäckbröd. Är helt sänkt fortfarande. Jag som skulle uträtta stordåd idag. Tänkte gå ut, pyssla med tentan mm, men dagens kraftansträngning får bli dusch och slängning av sopor. Vi måste handla också, men det vill jag inte tänka på.

Lit de parade

2009-12-31T16:57:00.000+01:00

Oj, vad har det blivit av bloggandet? Det har fått stå tillbaka för min tenta som jag lägger ledig tid på. Den handlar om My Dying Bride, deras texter, videor och allt. Relaterat till min kurslitteratur. Snacka om lösa boliner. Det där uttrycket får mig alltid att tänka på en vän som heter Bolin i efternamn, den enda person från gymnasiet som jag fortfarande har kontakt med. Och apropå vänner så tänker jag nu när decenniet går mot sitt slut, på hur otroligt många människor jag har träffat under 00-talet. Det har helt klart varit ett extremt innehållsrikt årtionde. Jag har träffat så många vänner och bekanta. Folk har kommit och gått. Vissa saknar jag, andra inte. Vissa har till min glädje kommit tillbaka, andra är frågetecken i tidens marginal. Några har betytt oerhört mycket för mig, men ändå försvunnit. Det finns ett fåtal personer som under denna tid har format mig väldigt mycket och som jag är så tacksam över att få ha i mitt liv. Det är så tryggt att veta att vissa aldrig kommer att försvinna. Bland detta sammelsurium av människor finns det ändå inte många som jag har klickat perfekt med. De människorna är sällsynta. Man måste hålla hårt i de där personerna som man klickar med på alla områden.

Imorgon kan jag säga att i år fyller jag trettio. 30! Jag kan inte fatta det. Jag är iofs bara barnet jämfört med många jag känner och jag blir gärna äldre. Men jag tror att jag har börjat får en slags ålderskris som har att göra med samhällets förväntningar på mig. Min familj och mina vänner har inte dessa förväntningar på mig, men samhället spelar in mer än jag trodde. Och mina egna förväntningar. Jag fyller alltså trettio och har inte haft ett fast jobb än. Jag fyller alltså trettio och känner inte att jag vill ha barn. Barnfunderingarna tar upp en stor del av min hjärnkapacitet dessa dagar. Jag vill förstå, jag kan inte. Jag vill vara med, jag vill vara som andra, men jag verkar dömd att vara den eviga outsidern. Folk går måhända inte över till the dark side när de får barn, men de träder dock in i en värld som inte är som min. Så länge jag inte har egna barn kan jag inte dela detta med dem fullt ut. Det är lite som när man var fjorton och alla andra hade pojkvän och en förlorad oskuld. Man ville så gärna vara en del av det där de var med om, men hur mycket man än drömde om det hände det inte. De gick vidare, jag var ensam kvar. Så är det nu, fast omvänt. Jag vill så gärna vara med, men jag kan inte, vill inte. Vill att jag skulle vilja. Jag förstår inte syftet. Jag inser att det inte finns ett annat syfte än artens fortlevnad och det borde det vara orsak nog. Biologin borde också räcka som orsak, men jag känner inte driften. Jag vet att ju äldre jag blir, desto mer kommer jag att behöva förklara mig. Jag kan inte riktigt förklara varför jag är avundsjuk på alla fina gravida magar och den stora samhörigheten mellan de två avlande personerna. Det finns ingen logik här.

Bilden ovan kan ses som kontrast till ovanstående diskussion. Min pappa har hittat den. Det är antagligen en gammal släkting, men vi vet inte vem.

Gott nytt år! Nu ska jag fira genom att äta god mat, dricka vin och lyssna på metal med man och vän.

...

2009-12-20T16:53:00.000+01:00

Allting är så stressigt och körigt nu att jag är i upplösningstillstånd. Jag har svårt för att tacklas med denna typ av stress och det har min man också, alltså kan vi knappt tacklas med varandra nu i slutet av helgen när vi, och särskilt han som har slitit mest (tex när jag var och förlustade mig med några trevliga bibliotekarier igår kväll), går på knäna. Vi har lämnat bunkern, städat den, flyttat tusen saker därifrån och från svärmor och hem, fått lägenheten städad av en städfirma, M har flyttat möbler, M har hämtat sitt nya ljudsystem och kört tillbaka två av högtalarna sedan jag deppat ihop efter att fått se dem. Nu är de ersatta med två mindre och jag är nöjd. Teknik får gärna inte synas alls, men nu har vi gått från ett mindre till ett större ljudsystem som tydligen låter bättre. Möbler ska fortfarande flyttas, men vi har packat upp allt och M har diskat nästan allt i hela köket rent från byggdamm. Vi har handlat, hämtat krukväxter hos svärmor och nu ska jag laga mat. Sedan ska lite familj komma och titta på spektaklet, som mest bara ser ut som kaos nu med alla pinaler utspridda. Men badrummet är finast i världen, om än inte helt färdigt. Så det är värt allting! Och katterna är hemma! Men varför tror man att man blir en lyckligare människa om man har ett fint badrum? Jag tror fortfarande det. Hur kan man inte bli lyckligare av schackrutigt golv? Jag kämpar på för att inte vara materialist, men ibland är jag det ändå.

Nu har jag en lucka i bibliotekarierna Elin och Siskas julkalender igen.

Och just det, den där intervjun på det väldigt fina biblioteket ledde tyvärr ingen vart. En bra sak med det är i alla fall att jag får vara kvar på bokbussen som jag tycker så mycket om. Men jag börjar på allvar tro att jag aldrig någonsin ska få ett jobb och att jag faktiskt är ganska usel. Och det är inte bra. Jag är ju inte usel. Tror jag.

Must be Santa

2009-12-17T14:53:00.001+01:00

Vad har hänt med Dylan? Jag fick den här videon av en av mina favoritbiblioteksfarbröder för ett tag sedan och nu har jag köpt hela Dylans julskiva till min pappa i julklapp. Jag trodde inte att Dylan hade självironi på det här sättet. Det är underbart! Och konstigt!

Mikroblogg eller nåt.

2009-12-16T10:49:00.002+01:00

Mellan intervju och jobb.

Idag tipsar jag om lite grejer i Elin och Siskas fantastiska julkalender och blir för första gången titulerad författare. Ja, jag tackar och tar emot även om jag inte skulle kalla mig själv det. Än. :)

Läs här!

Bokhjälp!

2009-12-15T10:49:00.000+01:00

Hej, jag behöver er hjälp!

Jag recenserar ju böcker i Bif och till nästkommande termin ska man komma med önskemål om vad man vill läsa ur vårens utgivning. Det fick jag veta igår och önskemålen ska vara inne innan veckans slut. Antar att de tar för givet att de flesta jobbar som bibliotekarier och således har ständig tillgång till den feta katalogen med vårens böcker. Men jag har inte det mer än någon dag i veckan. Har noll koll på vårens utgivning.

Dessutom har jag äckligt ont om tid och hinner inte reka. Imorgon ska jag vara på intervju i Kungsbacka kl 08 och därefter jobba på bokbussen till 20.30, dit jag också ska idag, samma tid. Försök få in ett liv där om ni kan!

Så därför, har ni några tips tar jag varmt emot dem. Kanske har ni noterat något i vårens utgivning som ni själva vill läsa? Jag vill läsa skönlitteratur, men inte deckare eller böcker om sorgliga barndomar. Allt annat går hem.

Your city lies in dust, my friend

2009-12-11T20:04:00.005+01:00

Jag har faktiskt varit ledig hela dagen, sökt ett tråkigt jobb som jag inte kommer att få, gjort ärenden mm. Jag har även vaccinerat mig. Jag tror att jag är utsatt för en konspiration. "Nu sticker det", sa sköterskan. Men det gjorde det inte. Inte alls. Eftersom jag inte tittade när hon vaccinerade mig kan hon lika väl ha målat dit lite blod som sedan fastnade i mitt plåster. Vadan detta? De kanske ska testa placeboeffekten? Eller så har de fått veta hemska saker om viruset och i ett utfall av barmhärighet skenvaccinerar de bara befolkningen. Konspirationsmöjligheterna är oändliga! Ett bevis är att jag fick nummerlapp 47 (dock fanns det ingen kö). Och det vet vi ju att då är det kufiskheter i rotation. 47 är världens vanligaste nummer, men det måste vara något mer än så. Det har att göra med ett mönster i verkligheten, i matrixen. 47 är ÖVERALLT. Tänk på det hädanefter och ni kommer att förstå.

Jag sitter i svärmors lägenhet nu, eftersom der bunker ligger i hennes brfs hus och bunkern inte är så jättemysig, men helt klart dräglig. Jag vill umgås lite med mina katter som bor hos svärmor. Hon är hos sin väninna och Marcus är hos vår vän G, men jag orkade inte vara social. Ibland (särskilt när man har jobbat tre helger på en månad och praktiskt taget alltid jobbar kväll på vardagarna) behöver man bara få vara, eller i alla fall få lite tid att läsa till sin kurs och så. Apropå kurs så vill jag dela med mig av en Spotifylista som en av deltagarna i min kurs har knåpat ihop. Den är baserad på avsnittet om musik och gotik i Mattias Fyhrs De mörka labyrinterna, som har varit min bibel den här hösten. Här (<-- som inte vill markeras) är länken som innehåller föregångarna till det som kom att kallas gothmusik. Klicka er vidare till Spotify.
Sitter just nu och lyssnar på Siouxsie and the Banshees Cities in Dust (<--- det är en länk här som inte vill synas) på Youtube. Fy fan, vad bra musik de gjorde förr. Jag saknar mina Siouxsie-LP:skivor. När jag någon gång bor större ska jag fan ta mig ha en grammofon igen. Här: Lite musikalisk fulländning. Siouxsie Sioux är kanske den koolaste tjejen någonsin. Tidsmaskin tack.

Koolaste mannen i världen är ju såklart Carl McCoy. Fields kommer ju till Warzawa i januari. Först tänkte vi åka, men sedan skärpte (?) vi oss. Men det ryktas om att det ska släppas fler turnédatum i helgen. Som om någon här bryr sig förutom jag...

Gillar man Siouxsie och Fields gillar man säkert Eden House, som jag tidigare har tipsat om. Evi Vine ingår i denna grupp som består av en massa olika personer. Hon pysslar även med soloprojekt. Tror att det kanske kan vara något. Mörkt och vackert.

From bunkern with love

2009-12-06T18:01:00.000+01:00

Jag har inte tid att blogga, men om jag pausar, lovar ni att fortsätta läsa när jag är tillbaka då? Pausar inte så länge, men just nu finns det ingen slappetid alls. Jag får stjäla mig tid även till denna lilla stund då jag egentligen borde göra något annat. Inte nog med att jag har drabbats av tidskaos, vårt hem är också kaos. Det har vi dock valt själva, men nog var det en chock att idag se hur byggdammet lagt sig precis ÖVERALLT, till och med i taket. Vi överväger att anlita städfirma. Men det ligger ett tag in i framtiden och vi fortsätter att bo i vår övernattningsbunker i ett par veckor till.

Årskrönika. Not.

2009-11-27T16:34:00.001+01:00

Eftersom decenniet snart fyller jämt liksom jag tänkte jag att det kunde vara på sin plats med en reflektion över denna period. Jag får dock lägga ner det eftersom jag har blivit censurerad. Det får bli något som decenniets bästa skiva, film osv. Inget personligt.

Tänk att det har gått så många år, så snabbt. Decenniet innan detta var jag mellan 10 och 19 år. Det känns som ett mycket större tidsspann än 20 till 29. Samtidigt har det hänt otroligt mycket. Ändå gnäller jag om att livet inte blev som jag trodde det skulle bli. Jag trodde att jag skulle ha ett jobb och vara en duktig person vid det här laget. Så var icke fallet. Däremot trodde jag inte att jag skulle vara gift. Det är sådant man får tänka på istället.

Det här blir alltså ett vardagsinlägg istället.

Jag tror att jag har för mycket att göra. Aldrig någonsin vilar jag ordentligt. Ändå har jag skickat tillbaka två recensionsböcker som jag bara inte hinner läsa. När jag väl är ledig multitaskar jag mig igenom dagarna, som idag. Ikväll ska vi till våra grannar som är världens bästa och det är jättetrevligt, men kan man kalla det vila? På måndag startar renoveringen av vårt badrum. Vi ska även få utbytt en massa andra saker i lägenheten. Få och få, vi har tagit ett nytt lån för att fixa det, men räntan är låg och vi fick värderat lägenheten ganska högt av en mäklare som vi är tjenis med. Hur som helst så ska vi tillbringa de tre närmaste veckorna i bunkern, dvs svärmors brfs övernattningslägenhet, där vi även bodde en månad när vi hade vattenläcka i gamla lägenheten. Man sover som en prins där, men det är inte jättemysigt. Det är dock smällar man får ta. Svärmor ska ha katterna och vi kommer att hänga hos henne och laga maten där varje kväll.

Det blir alltså ingen mysig advent hemma i soffan, men sedan när har jag brytt mig om advent? Jag är glad över att få ha en mysig stund imorgon kväll med skrivargruppen Treudden efter lördagsjobbet. På söndag ska vi röja undan praktiskt taget allt vi äger och har. Jag bävar.

Film och svalor

2009-11-22T11:30:00.000+01:00

Vilken grå dag. Jag skulle egentligen gått på julmarknad på Gunnebo slott idag, men när det är tio grader varmt och regn känns det ju sådär. Det känns iofs sådär oavsett. Det är alldeles för tidigt för julmarknader. Jag går aldrig på sådant, men det lockade lite att gå med fina svärmor och Oden till mitt favoritslott häromkring. På tal om slott så är slott bland det bästa med Skåne. Det är inte mycket jag saknar med Skåne förutom slotten. Jag skrev en berättelse om skånska slott och vampyrer för länge sedan innan Ajvide hade kommit med Låt den rätte komma in. Nu kan man ju nästan inte skriva om vampyrer längre.

En grå sak idag är att jag nyss läste att en av mina favoritbloggare, Stewe, ska sluta alternativt pausa. Det finns alldeles för få riktigt bra bloggar, tycker jag.

Igår var jag på Hagabion med en vän och såg Agnes stränder, en självbiografisk film om den åttioåriga regissören Agnes Varda, som var en del av den franska vågen. Jag hade aldrig hört talas om henne förr, men det hindrade mig inte att bli gripen av denna fantastiska och sprudlande personlighet. Ibland är verkligheten så rörande. Jag gråter ofta när jag ser film som inte är skräck och liknande, just för att jag ofta finner beröringspunkter som får mig att tänka på tex min mormors liv. Jag har nog gråtit mer av saknad efter min mormor på bio än ute i livet. Min mormor var världens bästa.

I en av mina favoritscener i Agnes stränder placerar hon ut en mängd speglar på en strand. De får spegla havet, bli översköljda av vågor, rama in gamla familjefoton och spegla filmteamets ansikten. Så vackert. Agnes sa att medan världen förändras är stränder tidlösa och nog ligger det något i det. Jag känner mig så hemma när jag går på min barndoms stränder. Jag tillbringade en stor del av min barn- och ungdoms somrar på stränder, inte bara solande och badande. Jag besökte dem även på natten. Men där jag kommer ifrån är stränder inte tidlösa. Forten som fanns när jag var liten (och som jag fick hångla vid någon gång) är bortsprängda och erosionen förändrar miljön för varje år som går. Men backsvalorna fortsätter att virvla ut och in ur sina hålor. Förr i tiden trodde man att svalorna intog sin vinterdvala på havets botten...

Jag borde se mer icke-Hollywoodfilm. Under ett par år för kanske tio år sedan såg jag nästan allt som gick på Spegeln i Malmö. Inte Cinemateket så mycket, utan mer den aktuella agendan. Jag var där nästan varje helg med min dåvarande pojkvän, hans pappa (som bjöd) och lillebror. Pappan hade stort skägg och ibland på morgnarna gick han runt i huset och sjöng Jussi Björling så att alla håren stod upp på min kropp. Han hade som ung påbörjat en karriär som operasångare och även gått på scenskolan i Göteborg, men han slutade eftersom han inte gillade att klä sig i trikåer. Han hade en roman liggande som han hade hållit på med i hur många år som helst. Det där huset var fullt av kultur och kreativitet. Musik, litteratur, film... När den där pojkvännen började plugga filosofi gjorde han slut med mig eftersom jag inte kunde hänga med i de filosofiska diskussionerna. Eller hur det nu var. Jag trivs bättre nu i min nördiga värld. Jag vet vem jag är, jag är bra trots att jag inte kan diskutera filosofi och jag är inte ängslig.

Den frigida eskapisten

2009-11-18T15:32:00.000+01:00

Nu har jag skrivit slutet på en novell (eller vad det är) som ska ventileras med Treudden nästa gång. Men det känns inte riktigt bra. Idag blev jag lite äcklad av mig själv. Varför har jag valt att skriva någon slags pervers skräck just nu? Som bara skriker att jag är ett offer för populärkulturen, att jag har sett för mycket på Arkiv X och annat (nja, för mycket är iofs aldrig nog när det gäller Arkiv X). Det finns mycket annat jag har inspirerats av i mina dagar, men det verkar inte finna sina vägar till mitt skrivande. Är det för att jag inte kan hitta på tillräckligt angelägna historier som jag enbart pysslar med eskapism? Visserligen kan man så klart uttrycka samhällsproblem och annat genom sådana genrer, men jag känner inte att jag riktigt gör det. Allt känns bara halvdant och utan mål.

Intressant förresten att folk blir så förvånade över snusket i min Eskapixnovell. Alla tror att jag är så snäll och städad (och frigid). Jag tror att det till stor del beror på att jag är bibliotekarie. Herregud, var har de hämtat sina fördomar? Har de besökt att bibliotek under de senaste tjugo åren? Likaså händer det att folk blir förvånade över att jag lyssnar på exempelvis black metal. Allt är inte vad det ser ut att vara. Och tydligen ser jag väldigt frökenaktig och snäll ut. I de lugnaste vatten...

Roadhouse Resurrection

2009-11-15T16:19:00.001+01:00

Jag råkade nyss på den här lilla filmen på Youtube, "Trailer for new David Lynch movie, Roadhouse Resurrection", dvs en uppföljare till Twin Peaks. Jag gick på det i säkert en minut och blev alldeles uppeldad. Sedan insåg jag att det inte var sant och kanske är det tur att man låtit mästerverket vila trots att det slutade med en hel del frågetecken.

Jag ger er även det här klippet. Väldigt relaterat till namnet på min blogg. Det ger mig rysningar. Jag älskar Twimpan.

Sen rapport från Birmingham

2009-11-14T18:34:00.000+01:00

Imorgon är det en vecka sedan vi såg My Dying Bride och Fields of the Nephilim utanför Birmingham, så kanske är det lite sent för en rapport. Hur som helst, jag tar det kort. Birmingham var en skitstad! När man kom till centralstationen slussades man in i köpcenter efter köpcenter. Säkert fanns det något fint också, men vi såg inte det. Inga restauranger fanns det heller! Vi spanade dock på en prerafaelitutställning på ett konstmuseum och den var så klart fin. Men en dag i Birmingham fick räcka. Sedan höll vi oss i Solihull, den mysiga förstaden som vi bodde i och varifrån det var rätt nära till mässan som festivalen Hellfire ägde rum på. Det kan ha varit världens största mässkomplex. Ni kan ju tänka er att mysighetsfaktorn var ganska låg. Det hjälpte lite att se alla hattmänniskor, men de kändes lite malplacerade. Det var inget som gick att jämföra med sommarens ceremonier på Shepherd's Bush i London. Visst, Fields var sjukt och fantastiskt bra, men atmosfären runt om i den för stora lokalen var sådär. McCoy trollband visserligen ändå. Det jag gillar mest med Fields är att de (han) är så mycket mer än bara musiken och att musiken är mer än musik.

My Dying Bride spelade en helt annat setlist än de har gjort de gångerna jag har sett dem i Sverige. De körde tex den allra första låten de skrev, Vast Choirs. Med andra ord radade de inte bara upp hits, vilket jag uppskattade, men ändå infann sig inte den röjigaste stämningen. Jag hade ju tänkt att det var perfekt med mina två favoritband på samma festival, dessutom efter varandra, men nja. Jag vet inte. My Dying Bride bleknade lite av att spela före Fields. Tyvärr.

Resten av helgen var mysig. Eftersom vi inte kände pressen att titta på tusen saker (som tex i London) kunde vi slappa lite och hänga lite på det trivsamma hotellrummet. Och hotellfrukosten! Jag saknar den fortfarande. Den var nog den bästa i mitt liv. Det lönar sig att bo fyrstjärnigt!

Jag köpte en eau de toilette som heter Ghost på flygplatsen. Tur att den luktade gott, för man måste ju bara äga något som heter Ghost. Jag har inte använt sådant på säkert tio år, så det är väl på tiden att jag börjar lukta lite gott igen.

Jag fick Eskapix igår! Det var onekligen en trevlig känsla att se sin egen text, dessutom inom inbundna pärmar. Det här numret är verkligen skitsnyggt. Dock har jag inte hunnit läsa något än. Jag skulle behöva förlänga dygnet eller träna upp min multitaskingsförmåga något djävulusiskt.

She's got a gun

2009-11-10T21:50:00.001+01:00

Rapport från Birmingham kommer snart. Kom tillbaka igår och har sjukt långa att göra-listor. Och vad jobbigt det är att inte ha hängt med på internet på tre, fyra dagar. Man missar ju hur mycket som helst. Tydligen är nya numret av Eskapix på väg nu (Pål har redan fått det!!) och snart får jag se en egen text i tryck för första gången. Upptäckte att Stewe har den goda smaken att tipsa om Elin och Siskas blogg genom att slänga upp foton av bland annat mig. Smart gjort. Dessutom med den fina rubriken, Skymning över Hisingen. Vi inflyttade göteborgare, från början utbölingar, har väl nästan alla någon gång bott på Hisingen. I alla fall känns det så. Och alla vet ju att bilder på kvinnor med vapen säljer. För övrigt har Elin och Siska just nu skånsk vecka i bloggen. Mycket bra ämnesval, men jag inser att jag inte är skåning längre. TROTS att jag har sett S.P.O.C.K oräkneliga gånger och ätit massor av spettkaka.

Emmas våta dröm

2009-11-06T12:05:00.000+01:00

Ah vaffan, jag bloggar lite. Istället för att påbörja den förhatliga sminkproceduren.

Jag drömde nämligen så fantastiskt i natt. Jag gick en kurs på något universitet för oss på bibliotekshögskolan som inte lyckats få ett jobb ännu. Läraren gav mig lite inside information. Det fanns nämligen snart en vakans på Sveroks bibliotek, vilken hon tyckte jag skulle passa för. Det var ett inofficiellt jobb som förmedlades lite hemligt. Jag fick se bilder på biblioteket och det innehöll inte bara rollspel. Det var faktiskt det som det fanns minst av (tur, för jag är inte så intresserad av det, men jag kan av olika anledningar mycket om det). Istället var biblioteket till för inspiration för rollspelare och rollspelsförfattare, men det var dessutom ett specialbibliotek för skräck, magi och allt möjligt inom the dark arts. Många rariteter fanns det. Ohhh! Men när jag gick ifrån kursen såg jag att läraren hade tipsat en blond (inget ont om blonda), tråkig tjej om samma jobb.

Jag drömde även om Göteborgs Stadsbibliotek och de fina människorna där som jag aldrig mer får jobba ihop med. För varje gång jag drömmer om det biblioteket blir det flashigare och flashigare.

Jag hann även med att i vanlig ordning drömma en förskräcklig svindeldröm. Och igår drömde jag att jag blev lämnad. Gammal skåpmat.

Idag ska jag flyga, men svindeln uttrycker sig mer i drömmar än i verklighet.

Helveteseld och hotellfrukost

2009-11-05T16:09:00.003+01:00

Jag och Marcus (som för tillfället irrar runt på nya Frölunda torg utan att hitta Forex nya lokaler, vilket än en gång bevisar att köpcenter är en krets i helvetet) åker till Birmingham imorgon. Givetvis blev jag erbjuden jobb på måndag när vi är borta. Så är det. Jämt blir jag erbjuden jobb de dagar jag redan är uppbokad av ett annat bibliotek eller då jag ska till tandläkaren eller dylikt. Hur som helst, vi ska på något som heter Hellfire festival, där det spelar många band vi aldrig har hört talas om. Därför har vi köpt endagarsbiljett och ska bara ära festivalen med vår närvaro på söndag då Fields of the Nephilim och My Dying Bride spelar. Det kommer att bli så bra att jag nästan redan kan känna antiklimaxkänslan som antagligen kommer att infinna sig efteråt. Kanske kan den botas med hotellfrukost. Jag älskar hotellfrukost! Bilden ovan är på hotellet. Najs!

Jag har googlat lite på Birmingham, men antingen hittar jag för mycket eller för lite, så vi tänkte att det får ge sig själv. Det kan vara rätt roligt att inte veta något om ett ställe innan man åker dit, dvs om det inte är ett ställe som man är jätteintresserad av. Jag tänker mig att Birmingham är ganska fult och fullt med fabriker.

Antagligen ska vi träffa min nätvän Neil, som har skrivit boken Set Controls For The Heart Of The Sun, också. Får se om vi hittar varandra. Jag är lite nervös eftersom jag inte är lika van vid att prata med engelsmän som med amerikanare. Man kan ju inte direkt känna igen någon på hans hatt på en Fields-spelning.

I Birmingham är det tio grader varmt. Rena medelhavet. Ha det så skönt här hemma med torra, fykande små menlösa snöflingor som de som virvlade utanför mitt fönster i morse. So long suckers!

5 otroligt intellektuella frågor

2009-11-02T18:15:00.000+01:00

Jag har svarat på lite frågor om skräck på Elins och Siskas blogg, dvs Hisingens och Högsbos biblioteksblogg. De hade skräcktema förra veckan (med några eftersläntrande inlägg den här veckan) och intervjuade en massa intressanta personer. Himla trevligt!

Bring me victory

2009-11-01T20:48:00.001+01:00

My Dying Bride har släppt en ep, Bring Me Victory. På den finns en video till titellåten. Inte för att jag tror att så många av mina bloggläsare bryr sig, men det gör jag!
Som vanligt när det gäller MDB-videor är jag lite tveksam till vad jag tycker. Den här verkar för övrigt ha de sju dödssynderna som tema. På den nya videon finns också en cover på Scarborough Fair. Helt otroligt bra. Hoppas att de fortsätter på folkmusiklinjen, för jag tror att den kan göra under för deras just nu lite stagnerade musik.
Ep:n inkluderar också en cover på Swans (Aarons favoritband) låt Failure, som jag också gillar. Jag har inte lyssnat på Swans innan, men har kollat upp dem lite på Spotify på sistone och de verkar vara min kopp.
Här är videon (som envisas med att lägga sig konstigt här i bloggen):

What lies beneath

2009-11-01T17:15:00.002+01:00

I natt drömde jag hemskaste mardrömmarna, två i rad. Den ena var mer en personlig mardröm som hade att göra med min pappa och rädslan att förlora honom. Nog så hemskt. Den andra var mer blodig och skräckig. Jag gick upp på toaletten efter att jag hade vaknat av skräcken och vågade inte titta i spegeln. Efteråt låg jag och tänkte att jag måste skriva ner drömmen, men jag valde att inte göra det eftersom den bara var för hemsk. Nu ångrar jag givetvis det och nu återstår bara fragment som jag inte riktigt kan sätta ord på. Det var något med en ränna fylld med en vätska som kan ha varit blod, men också vatten. I den kom en kropp flytande på rygg med huvudet före. Jag (?) befann mig i rännan. Närmare och närmare kom kroppen och dess ögon stirrade och hela det hårlösa huvudet var indränkt i blod. Det var inget som levde, men heller inget som var dött. Det var varken en zombie eller ett spöke. Som bilden ovan, fast med en ondare framtoning och med mer skräckinjagande ögon, som mest var hålor. Och med blod. Det var en kvinna, det vet jag och hon beordrade mig (eller vem som nu var huvudperson) att suga vid hennes hjärta och på så sätt pumpa blodet runt i hennes kropp. Vi var inte i en ränna längre, utan i någon slags bassäng fylld av vatten och blod.
Jag kom att tänka på skräckfilmen Dolt under ytan med Michelle Pfeiffer, trots att den inte riktigt har någon beröringspunkt med drömmen. Kanske dags att se om den. Jag vill minnas att den var riktigt bra.

Detta var bara i stora drag och jag har glömt massor. Typiskt.

Jag funderade lite, när jag läste en text av Freud om det kusliga (unheimlich) över varför man dras till skräck. Freud skriver att det kusliga inte är något nytt eller främmande, utan något som har varit välkänt för själslivet länge, men som förvandlats till något främmande genom bortträngning. Vad har jag då bortträngt sedan barndomen för att gilla skräck nu?
Varför är min största skräck i drömmarna höga höjder? Innan jag började drömma mina svindeldrömmar var jag inte alls rädd för höjder. Det är jag nu.

I vaket tillstånd är min allra största skräck inte mörkret, spöken eller våldtäktsmän som stalkar en i natten. Det är att bli ensam.

November's Doom

2009-10-28T13:09:00.001+01:00

Jag är så effektiv! I morse låg jag i sängen och läste texter till fredagens textsamtal. Sedan gick jag ut och promenerade. Promenader är min form av motion och man blir rätt svettig i alla uppförsbackar som finns här. I måndags motionerade jag till Immortal. Idag till November's Doom. Jag upptäckte dem för ungefär ett halvår sedan och har bara hört en skiva, Into Night's Requiem Infernal, men dem kan jag verkligen rekommendera. Den innehåller både ös, tunggung och på sina ställen enorm melankoli.

Can you hear them calling

The faceless come to pass

Cold night under the veil

No escape from the destiny path

Efter det har jag suttit och sökt jobb för första gången på evigheter. Det är ett vikariat på Kvinnohistoriska samlingarna på Centralbiblioteket i Göteborg. Dvs ett drömjobb. Det skadar ju inte att söka. Jag har aldrig jobbat på universitetsbibliotek (och vet inte hur de vill att ansökningarna ska se ut), så jag har väl ingen chans, men det hade varit riktigt roligt att få testa att jobba på ett ub någon gång. Tror att man får använda huvudet mer där i och med att det förekommer mer långa informationsfrågor än på folkbibliotek.

Jag ska jobba idag också. Ja minsann. Går ner till Mölndals hb när Marcus kommer hem från sitt jobb.

Marcus ska passa på att växla till oss dollar nu när kursen är låg. Åh, det bevisar att vi lämnar världsdelen i maj!

Om att sälja sin själ till satan och tvaga sin kropp i tjära

2009-10-25T21:14:00.001+01:00

Blogga bör man göra oftare än så här, men det är lite svårt när man har annat för sig, så som läsande av kurslitteratur och av skrivargruppstexter. Det ska även författas texter till gruppträffarna, läsas böcker som ska recenseras, jobbas, socialiseras osv.

Tidigare i höst var en av frågorna till GP's kulturpanel (eller vad de nu kallas/kallades) vilken de ansåg vara höstens viktigaste kulturhändelse. Elin Boardy svarade att det var hennes och hennes väns sextimmars textsamtal ute i en stuga på landet. Bra svarat. Nu är jag med i två skrivargrupper, men jag känner mig lite förvirrad för tillfället. Jag vet inte riktigt vad jag skriver, har inget planerat eller strukturerat. Mitt romanprojekt har fått vila för första gången på ett och ett halvt år och det på grund av slöhet. Det blev för yvigt och jag blev trött bara av att tänka på att skriva om stora delar. Det finns ju kvar. Men jag vill inte bli slö, slapp och likgiltig.

Fredagens skrivarträff var med skrivargrupp nummer ett, dvs svennegruppen som visserligen består av ganska originella och mycket trevliga personer (jag tycker om dem, även om jag kanske låter lite negativ här). Det slutade med att Petter (som ju är med i skrivargrupp nummer två också och är av det underbara degenererade slaget) fick migrän (eller något åt det hållet) och jag snäste åt en av deltagarna, eftersom hon pratade om en text i sisådär hundra år och tog upp praktiskt taget varje rad. Jag blev så uttråkad att jag fejsbookade på mobilen. Texten i fråga var en veckotidningsnovell. Det är intressant att läsa sådant som man aldrig skulle ha läst annars. Det resulterar i att jag vill hem och skriva om porr och våld och i att jag inte får någon inspiration. Men på dessa veckotidningsnoveller, som absolut inte får tangera varken porr eller våld (eller andra saker som sjuttioåriga Doris skyr, så som muslimer och bögar) och som inte får väcka några känslor mer än trevlighet, kan man tjäna pengar. Men jag tänker inte sälja min själ till satan för det. Mammon är inte allt!

Det är intressant det där med tolkningar. Det är bland annat det som gör textsamtal så givande. Ibland blir man läst på ett helt annat sätt än man hade kunnat föreställa sig, ser saker i sin text som man inte tidigare sett, saker som kanske är uppenbara för andra än en själv. Eftersom jag har tidsbrist blir det samma text till ältning på fredag med andra, nya skrivargruppen. Ett intressant experiment med andra ord, att se om människor som är väldigt olika läser texter olika. Bör en text tolkas lika av alla, eller kan den läsas annorlunda beroende på vilken litterär bakgrund man har?

Nu duschar min man i tjärtvål, inköpt i en byggnadsvårdsbutik. Intressant, det luktar som stekt korv och öppen spis ända till soffan där jag sitter, men det ska vara bra för huden.

Mitt liv i böcker

2009-10-17T22:28:00.003+02:00

Ikväll är jag självvalt ensam hemma. Det är väldigt skönt faktiskt. Har jobbat idag. Jag vill göra tusen saker, men tiden är knapp. Jag har läst lite texter till nästa träff med min ena skrivargrupp (varav en veckotidningsnovell), ätit ostbågar, fulsurfat på nya Windows, ätit makrill i tomatsås och haft en katt på knäckebrödet.

Jag hittade en rolig grej på boktradition, som i sin tur har hämtat den någon annanstans:

(Mellanrummen mellan raderna blir jättebreda vad jag än gör. Ha överseende.)

MITT LIV I BÖCKER

Är du man eller kvinna?

Bitterfittan

Beskriv dig själv!

Madame Bovary, Illusionernas bok, Moonchild

Hur mår du?

Det går an

Beskriv stället du bor på.

Skimmer, Mölndals Kvarnby - Inventering 1972

Vart skulle du vilja resa?

Mot nya världar, Kikis Paris

Beskriv din bästa vän!

En snuskgubbes anteckningar, Nattens lekar, Jag möter en diktare

Vilken är din favoritfärg?

Skur på gröna knoppar

Hurdant väder är det just nu?

Höstens skuggor, Seasons of Mist

Vilken är din favoritårstid?

Sommaren före mörkret, Sommarboken

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta?

Ich bin ein Bibliothekar! Eller The Alien files

Vad betyder livet för dig?

Urminnes tecken

Hurdant är ditt parförhållande?

Den allvarsamma leken

Vad är du rädd för?

Äldreomsorgen (i övre Kågedalen), Moment 22, Worlds' End, Svindlande höjder

Dagens aforism

Vilket råd skulle du vilja ge?

Skrivarkurs för särlingar

Hur skulle du vilja dö?

Stardust

Ditt motto

An easy intimacy, Låt den rätte komma in

Limbo och VAK

2009-10-14T11:11:00.001+02:00

Varning för vardagsinlägg!
Idag skulle jag på bokbussmöte, trodde jag. I mailet om mötet stod mitt namn uppräknat bland de som chefen ville träffa eftersom det har skett mycket förändringar på bussen medan hon har haft semester. Men idag ringde hon till mig och sa att jag inte skulle komma. Det är väl inget med det. Det var nog fler av de icke fast anställda som inte fick komma. Men ändå. Jag blir ändå ledsen. Visst är det sjukt att jag hade sett fram emot att få gå på ett möte. Men jag såg chansen att få känna mig delaktig i något. Jag orkar inte med det här så länge till, att inte vara någon, bara något utbytbart. Vad ska jag göra? Jag har varit arbetslös länge, men nu är det sämsta möjliga period. Inte för att jag inte får några timmar, utan för att det är indragningarnas tid. Kommunerna ligger ju lite efter i krisen och dess verkningar visar sig inte där förrän nu och efter nyår. Det är så nedslående att läsa om alla bibliotek som läggs ner och om alla tjänster som ska sparas in.Vad händer med mig? Ska jag bli kvar i detta limbo för evigt? Jag försöker ju att göra det bästa av tiden. Det är inte i varje limbo man har tiden att läsa en distanskurs om skräck. Och det är inte i varje limbo man får åka bokbuss.

Jag tänker lite på det här med publiceringen i Eskapix. Jag viftar nästan bort det, eftersom jag har så svårt att tro på mig själv, men kanske är det ett steg på väg mot något. Jag är väldigt glad i alla fall, men det känns lite skumt att inte kunna berätta det för alla eftersom det är en ganska porrig (eller erotisk kanske) novell. Hm.

Min lille boll, katten Grim är sjuk! Han har bott på sjukhus i över ett dygn nu. I soffan ligger filten tom och ingen gnäller efter att jag ska kasta matpluttar att springa efter. Inget oavbrutet bölande efter uppmärksamhet som endast kan stävjas med att älsklingskartongen sätts på bordet och katten i kartongen medan vi äter. Men han ska få komma hem idag. Har fått antibiotika och dropp mot tjocktarmsinflammation, men han har inte ätit och han gömmer sig. Grim är en väldigt orolig och mesig katt, till följd av att han blev tagen för tidigt från sin mamma och därmed blev sjuk som liten. Jag kan inte tänka mig honom i stora världen på djursjukhuset. Hoppas, hoppas att han äter när han kommer hem idag! Givetvis jobbar jag kväll så jag får inte träffa honom när Marcus kommer hem med honom. Han har jobbat in lite tid, så man skulle kunna säga att han ska vaka idag. VAK. Vård av katt. Det borde vara lika vedertaget som vab!

All shall fall

2009-10-12T13:10:00.001+02:00

Det här trodde jag ju inte. Att jag skulle börja gilla Immortal på riktigt. Min Immortalbana började med att jag skrattade så att jag grät åt Blashyrk-videon, som är bland det mest humoristiska som finns. Efter ett tag insåg jag att nämnda låt faktiskt är ganska bra. Så nu när de efter ganska många år släppte en ny skiva, All shall fall, var jag rätt så intresserad. Att jag dessutom är gift med en black metal-man gör ju inte saken svårare. Köpte den på iTunes och jävlar, vilken hit! Det svänger så in i bängen. Jag misstänker att Immortal härmed har tagit ett stort steg mot att bli folkliga. Både GP och DN ger All shall fall riktigt höga betyg. Kunde inte sagt det bättre själv: "Frontmannen Abbath gurglar så mycket om vindar, snö, mörker och frost att han låter som en meteorolog. De lika brutala som episka låtarna krossar allt motstånd likt en svart glaciär. Man kan fnissa åt Immortals rekvisita men deras musik är inte det minsta fjantig (DN 090930)."

Nu väntar jag bara på att få se dem live.

PS. Apropå ingenting så ska Hypocrisy äntligen släpa sitt arsle till Göteborg!

Nobelpriset och bebisspråk

2009-10-08T16:04:00.002+02:00

Vad är jag för bibliotekarie egentligen? Jag har aldrig läst nobelpristagarna. Varje år blir jag sugen på att läsa den nyutnämnda pristagaren, men det blir sällan av. Jag är inte så jätteintresserad, helt enkelt. Senaste försöket var Orhan Pamuk och boken var så tråkig att jag lade undan den. Ovanligt för mig.

Nobelpristagare jag har läst:

Selma Lagerlöf såklart (<3)

Verner von Heidenstam (gäsp)

Knut Hamsun (njää, men ska testa att läsa Pan)

William Butler Yeats (jodå!)

Sigrid Undset (gilla!)

Herman Hesse (tonårsfavorit)

T.S Eliot (gilla!)

Andre Gide (minns inte, säkert lite trist)

Pär Lagerkvist (älsk!)

Ernest Hemingway (gäsp)

Albert Camus (jodå)

John Steinbeck (gäsp)

Samuel Beckett (?)

Jean-Paul Sartre (njä)

Eyvind Johnson (trevlig)

Harry Martinson (gillar hans poesi)

Isaac Bashevis Singer (gillade då, minns ej nu)

José Saramago (orkade inte igenom boken, men var nog för ung)

Orhan Pamuk (som sagt)

Jag kan ha missat några eftersom jag har läst litteraturvetenskap och då läste man ju oerhört mycket som man inte minns så väl efteråt.
Idag jobbade jag på Mölndals huvudbibliotek när pristagaren offentliggjordes. Det var inget som helst pådrag där. Det är ju annars en tacksam grej att göra ett jippo av. När jag jobbade på Göteborgs stadsbibliotek satte man i alla fall ut en radio i infodisken på avdelningen för skönlitteratur och så samlades det intresserade människor runt den. Det blev en alldeles speciell stämning. Direkt efter att Horace (saknade ni honom idag?) hade sagt vem som fått priset tutade man ut det i högtalarna i hela bygget. Någon gång var GP där, en annan gång tror jag till och med att lokal-tv kom. Åh, det var så roligt att jobba där. Jag älskade det och jag hade så fina arbetskamrater. Trots att jag aldrig ingick på riktigt eftersom jag arbetade som plusjobbare, kändes det som om det var på riktigt. Jag längtar ibland efter att få ingå i ett sammanhang. Men jag kan också längta efter att vara min egen och sitta och skriva hela dagarna. Romantiskt, jag vet...

Jag har inte deppat på ett tag över min arbetssituation som timvikarie, men igår tappade jag lusten lite igen när jag blev behandlad som en bebis av bibliotekarien som jag jobbade med. Hon pratade bokstavligen bebisspråk med mig och sa "duktig flicka". Efter någon timme undrade hon om jag ville ha rast eftersom jag "måste bli trött av allt som är nytt". Och efter jag fick en informationsfråga på engelska sa hon att hon hade tänkt ta över den, men hon märkte ju att jag kunde engelska. Jag sa att jag har fem års erfarenhet av bibliotek, så det är lugnt. Upprepade det i olika varianter, men det verkade inte gå in. Idag var hon där igen och lade huvudet på sned och lät som om hon pratade med en liten hund. Die by my hand! Hon ville väl och hon var snäll, men nä. Jag orkar inte. Jag är 29 år och jag lyssnade aldrig på den här BD-låten, men nu passar det väl ändå att dra till med ett deppigt och enkelt citat?

there is no time for us

oh the world won't understand

it's left no time for us

I wanna be Luke Skywalker tonight

2009-10-04T13:39:00.007+02:00

Jag är sjuk. Feber och svett. Igår när M gick ner till Kråkan och drack öl med en kompis ett tag passade jag på att titta på Broder Daniel-filmen i K Special på fantastiska SVT Play. M är en sån där person som är trångsynt när det gäller musik så när katten var borta dansade råttan alltså på bordet. Vilken fin film det var. Mycket vemodig. Den slog an en massa glömda tonårssträngar. Jag lyssnade på Broder Daniel som mest när jag var femton och då deras musik för mig var näst intill på liv och död, full av desperation och sanningar. Jag sög åt mig identifikationsobjekt och raffsade mina almanackor fulla med BD-citat - Misery is a place in me - och när årets nior 1996 klädde ut sig i avslutningskatalogen hade jag och min bästis stjärnor under de svartsminkade ögonen. Jag klippte mig som Henrik Berggren trots att jag var tjej. Jag rotade fram kläder ur mammas och mormors garderober, köpte second hand på den tiden då man fortfarande kunde få ett par snygga skor för tio spänn. I'm not like every other man because I yearn, because I yearn. Jag drömde om London, jag läste Per Hagman och min bästis blev ihop med den enda riktiga popkillen i hela stan. Han citerade Volt när han gjorde slut med henne. Jag satt ensam i en soffa mellan hånglande par och hade ont i hjärtat. Monday, tuesday, wednesday, friday no one really cares about me. Det enda som betydde något var kärleken och den fanns inte för mig. De få vänner jag hade fick alla en efter en uppleva den. Mest handlade det om att inte bli den sista oskulden (vi var fjorton, femton bara, hjälp!). Om ingen ville ha mig, hur skulle jag då kunna tycka om mig själv? Allt handlade om bekräftelse och när jag inte fick någon blev tillvaron ett mörkt hål. Ensam i soffan mellan hånglande par, aldrig är väl tonårsångesten större. Don't make me sad, don't make me sad, oh please please please, oh please. Jag gick på bio med två hånglande par. Vi såg Trainspotting.

Fastän jag är nästan dubbelt så gammal som många av fansen som i filmen stod i publiken under BDs avskedsspelning och grät så att sminket smetade ut sig över hela ansiktet, fällde jag också en tår, eller snarare flera. Broder Daniel rörde vid och räddade min själ när det begav sig. Efter min mest intensiva BD-period har det växt fram en BD-kultur och den verkar fortfarande ganska livaktig. Vissa av dem som deltar i den idag var inte ens födda när jag var den som var Lovesick.

Sedan blev vi lite äldre och med gymnasiet öppnade sig en ny värld. Jag hade en skolkompis som hade sex med Henrik Berggren. Det fanns möjlighet att vara någon, att träffa nya vänner som förstod en. Vi var skolans lilla popposse och vi var säkert jättesöta. Jag hade röd kappa och modsfrisyr med diadem och var kär i killar på avstånd.
När vi blev ännu lite äldre började vi hänga på stadens enda ställe för de som inte ville förlusta sig på köttmarknaden och dansa till Aqua. Det hette Klubb Allan och var en rockklubb som abf höll i. Det hindrade inte att det förtärdes en hel del sprit där. Tetrapack från Köpenhamn. Det var också ett ställe där stadens band kunde repa och en plats där man ännu mer kunde bli den man ville vara. Vi festade under den gamla hemmagjorda discokulan och vattnade kaktusen Kacke med groggar och det fanns plats för mig. Jag har fortfarande ett kassettband med en mycket tidig S.P.O.C.K-spelning därifrån som jag fick av en vänlig Allan-själ. Jag gick till skolan med röda strumpbyxor med svarta nätdito över, hade svart skinnrock och hade nyss upptäckt Marilyn Manson. Jag gjorde små fejkdreads i håret när jag skulle till Klubb Allan. Vi skjutsade varandra på cyklar i natten och fick fly in i främmande trappuppgångar när polisen kom. Sen blev jag kär på riktigt, det var vid första ögonkastet för min del. Han föll lite senare, men när han väl gjorde det var det stort. Det var innan illusionerna hade krossats, innan vi hade stigit ut i världen och innan den stora kärleken, ungefär ett år efter studenten, hade dumpat mig så att jag trodde att jag skulle dö.

oh when we were seventeen

oh life was like a film
when we were seventeen
the sky was always tangerine
we ran through streets at night
under starlight
we ran through streets at night
when we were winning

oh wild was the world
and wild we burned
we were kings of the streets
not yet beaten by defeats

När jag pluggade på Bibliotekshögskolan i Borås gav min dåvarande bästa vän, som jag då bodde ihop med och som jag saknar mycket, mig en Broder Daniel-singel, trots att jag hade slutat lyssna på dem. Låttexten ovan kommer ifrån den. Det var medan jag fortfarande trodde att jag hade en enkel framtid att se fram emot, en framtid som bibliotekarie. Men det blev snarare som i fortsättningen på samma låt, fast med skillnaden att det är jag som är arbetslös och inte vännerna:

but now it's hard to see
through a fog of memories
but I remember
when we were winning

now my friends are unemployed
not needed in this world
pushed down by this town and always turned down
but in dreams at night
they can sometimes recall
when we were heroes
when we were winning

what have we done to our lives?
we could've been anything
we gave it our love for what?

För övrigt är jag glad att slippa tonårsdesperationen, glad över att slippa sitta gråtande över min dagbok och skriva patetiska dikter, över att slippa känna den totala ensamheten och meningslösheten och längtan efter bekräftelse.

Sommarfragment

2009-10-02T18:05:00.000+02:00

Egentligen skulle jag varit på bilden nedan nu. Men Marcus drabbades av totalt datorhaveri på jobbet, så vi blev så försenade att vi stannar hemma. Skit!

Oregon är fantastiskt, men det är fint i Sverige också. Det här är en av mina favoritplatser:

Samma plats.

Jag och bäcken där jag brukade fånga grodor när jag var liten... och när jag var kanske 25. Jag älskar ju grodor!

Av den gamla gården återstod endast en stor jordkällare, som var både fascinerande och inspirerande.

Gott!

Modern life is rubbish

2009-10-01T09:27:00.010+02:00

Jag har varit internetlös i flera dagar och min man har kämpat med att få igång skiten. Han började med att byta ut modemet, vilket har fungerat förr. Det här var kanske tredje gången vi fick göra det. Men inte funkade det. Telia fick komma och felsöka. Vad kom de fram till då? Jo, att det var fel på det nya modemet också. Så Marcus fick åka tillbaka till Teliabutiken och köa i fjorton år för att få ett nytt modem som inte heller funkade till att börja med. Därefter tappade han mig i förklaringen, men när han testade med min gamla dator funkade det, så han fick installera något mög via den för att få tillgång till nätverket med den vanliga datorn. Fråga mig inte hur han fick igång teven (vad konstigt det ser ut att skriva så). Varenda gång sånt här händer, och det är ganska ofta något konstrar, säger jag att det var bättre förr. Jag gillade när man knäppte på teven där fram och valde mellan några kanaler. Nu måste man ju vara kärnfysiker för att fatta. Nej, kanske inte riktigt, men hur gör gamla människor? Hur hade jag fixat de senaste dagarnas meck om jag inte hade haft en teknikkunnig prylbög till man? De har pratat om att skaffa fiber i åratal i vår bostadsrättsförening, men det finns för många bakåtsträvare (ickeanvändare) för att det ska bli något av planerna.

Det enda jag gör just nu är att jobba och läsa. Börjar dagarna i sängen vid sjutiden läsande (mestadels till kursen) och gosande med katter. Sedan jobbar jag till antingen 19 eller 20.30. Men i helgen är jag ledig så vi ska försöka komma iväg till landet och andas lite klar höstluft (och jag ska läsa Dracula). Jag gillar verkligen den här delen av hösten. Allt är så mycket klarare och vackrare. Men i år kan jag inte låta bli att jämföra med hur det var i Oregon när vi var där förra hösten. Hösten kommer senare dit och är så mycket mer sprakande, och jag tror att mitt idealklimat finns där. Jag kände mig så hemma där att jag ofta tänker att jag vill bo där, men jag hade antagligen blivit knäpp av all amerikansk dubbelmoral och allt det där. Kanske hade vi kunnat få till en resa i höst, men jag vill inte missa mina bokbussdagar som jag har resten av terminen. Istället har vi börjat planera för en resa i maj. Åh, vad jag längtar. Men det känns oerhört långt borta.

Här är Mount Hood.

You enter the night in your Devil-black suit

2009-09-23T09:33:00.010+02:00

När jag var sisådär femton brukade jag drömma om Brett Anderson i Suede. Inte så konstigt. Han var ju verkligen en ikon och jag avgudade honom. Numera drömmer jag väldigt sällan om rockstjärnor, men Johan Edlund kvalade in för ett par månader sedan. Han var jättekär i mig i drömmen, stackaren.
Jag brukar säga att Fields of the Nephilim och My Dying Bride är mina absoluta favoritband, men då glömmer jag Tiamat. Om Fields och MDB delar första plats kommer Tiamat lätt som nummer två.

Så här såg han ut i drömmen. En viss metamorfos har skett sedan videon ovan. Se och lär:

Igår träffade jag mördare och banditer på bokbussen. Öppen anstalt. Nästa gång blir det sluten. Jag tycker att det är lite spännande.

I will not bite... much.

2009-09-21T21:04:00.005+02:00

Alltså, jag har inte tid att jobba. Det finns så mycket annat som är viktigt. Just nu har jag så många roliga texter att läsa till min kurs. Måste även börja läsa Dracula snart. Samtidigt får jag en ny recensionsbok (till Bif), just när jag blivit klar med den förra och tänkte att phu, nu kan jag fokusera på kursen istället. Nu ska jag läsa Inger Alfvéns senaste. Det är rätt bra det här med recenserandet, för jag får läsa böcker jag aldrig hade läst annars. Jag läser nämligen annars bara det jag vill läsa. Annat var det när jag hade ett jobb (inget riktigt jobb, men ändå), då läste jag för att hålla mig uppdaterad och kunna prata böcker med låntagare. En bibliotekarie bör nog inte snöa in på en viss sorts litteratur, för då blir man ju bara frustrerad över att inte kunna nörda in på den.
Och så vill jag skriva. Kanske något helt nytt. Igår var det premiär för nya skrivargruppen med Petter och Pål. Jag känner jättemycket för att skriva och vill ta vara på det, men det är ju det här med dygnets timmar som är för få. Vi efterlyser även en fjärde medlem till gruppen. Har lagt ut en förfrågan på min kursportal där det finns många likasinnade, och hittills är det säkert sex stycken som har beklagat sig över att de inte kan vara med eftersom de bor i typ Skåne. Den enda som kunde vara med skriver inte alls i våra genrer. Så nope!

Jag googlade lite på Philip Arcan idag. Jag läste del ett och halva tvåan i hans planerade vampyrtrilogi, Darkside, för några år sedan och tänkte kolla om del tre hade kommit. Det hade den inte, för Mr Arcan deltar i ett forskningsprojekt i Venezuela. Han skriver under pseudonym, eftersom han är en erkänd antropolog. Läs lite här. Verkar spännande. Något filmprojekt (fast det är nog gamla nyheter som börjat damma).

Jag tittade på Underworld - Rise of the Lycans i helgen och blev positivt överraskad. Den utspelar sig på medeltiden. Vilken mörk och snygg film! Inga glittrande vampyrer som kolkar syntetiskt blod och har ett blödigt samvete där inte! Jag gillar verkligen att vampyrfursten Viktor (eller vad han är) är en ond slavdrivare och att man hejar på varulvarna. Och den tragiska kärlekshistorien som inte slutar särskilt gosigt. Se!

På flottfronten inget nytt

2009-09-18T22:03:00.003+02:00

Jag har jobbat mycket på sistone. Det är bra. Jag får pengar. Det är även lite dåligt för jag hinner inte skriva, men men. Sånt är ju bara lyx. Den här veckan tog jag mig dock ledigt, dvs tackade nej till jobb, på tisdagen eftersom jag kände mig sjuk. Jag satt i septembersolen under äppelträden hela dagen och läste till min kurs som är så rolig. Sedan har det varit bokbuss för hela slanten och idag en tur till det där lite sega biblioteket på förortstorget. Efter dagens jobb var jag social! Kryss i taket och så vidare. Mina jobbtider är så knäppa numera att jag inte hinner ha ett socialt liv. Orkar inte heller. Men idag gick jag på bio med en vän. Första bion på nästan ett år. Varje gång minns jag varför jag inte ska gå på bio. Nu sitter jag här och är hemsk och flottig efter en lång dag och funderar, efter att ha läst om stolthet i en blogg, på vad jag är stolt över. Är det hemskt att jag inte kommer på någonting? Jaja, jag tog en magisterexamen, men det gör ju var och varannan person och inte har det lett någon vart. Jag har inte blivit något. Att vara stolt, är det något man är över något man har åstadkommit eller något man har fått? Jag har mycket som jag aldrig trodde att jag skulle få, men det är inget jag har åstadkommit. Jag har finaste mannen som gifte sig med mig, bor på världens bästa ställe, har fått världens bästa svärfamilj, världens bästa katter, jag har världens bästa vän. Jag drömmer hemska drömmar om natten om att jag blir alldeles ensam och så vaknar jag upp och inser att jag inte är det. Det är lycka. Men vad är stolthet? För mig är det att få ett jobb som bibliotekarie eller skriva en bok. Har jag för höga anspråk?

Funderingar

2009-09-12T23:30:00.005+02:00

Men mein gott, vad har hänt med bloggstatistiken? För några dagar sedan hade jag runt fyra tusen besökare. Nu har antalet växt till tolv tusen. Vad har hänt? Det får mig att fundera på varför jag bloggar. Anledningen till att jag började blogga så sent (förutom en blogg jag hade i ett jobb) var att jag inte kunde komma på en anledning till varför jag skulle blogga. Men ändå var jag sugen, så jag passade på att börja när jag hade ett väldigt långsamt vikariat. Huvudsaken är att de vänner som vill läsa läser. Men just nu antar jag att det är några stycken förutom mina vänner och bekanta som läser. Jag fick lite otrevliga, halvtråkiga (spelar ingen roll vad sådana handlar om, bara de är det minsta otrevliga känns det olustigt) kommentarer av en anonym person för någon dag sesan och då började jag också fundera på varför jag bloggar. Det är svårt att balansera det privata. Blir det för opersonligt kan det, enligt mig, lätt bli lite trist, vilket fallet kan vara med renodlade bokbloggar tex. Men har man många läsare känns det ju skumt att skriva personligt. Som nu tex. Hm.

För övrigt har jag mina föräldrar på besök (är detta för privat?), men de sover i svärmors brfs övernattningslägenhet på nätterna. Det är första gången de hälsar på mig här på tre år, vilket har berott på sjukdom i familjen. Idag firade vi min födelsedag i förskott med båda familjerna, dvs både min mans och min. Det kändes bra. Och Oden petade mig i munnen och var sötast i världen.

Igår var vi på Kulturnatt här i Kvarnbyn. Konstutställningarna var mycket intressantare än förra året. Det var bla HDK-elever som ställde ut. Snyggast var den på en vägg projicerade bhutodansfilmen (bhuto, eller om det stavas buto, är en slags japansk dans). Den suggestiva dansen ägde rum i vad som såg ut att vara ett gammalt slottsbibliotek. Jag älskar slottsbibliotek!

Utlottning av Eskapix

2009-09-08T19:04:00.006+02:00

Jag har fått äran att lotta ut tre exemplar av kommande nummer av Eskapix. Om det nu skulle vara så att jag har några läsare som inte redan har tagit sitt förnuft till fånga och börjat prenumerera! Titta noga... mitt namn pryder omslaget. Du vet att du vill äga detta nummer som kommer i slutet av september! Lämna en kommentar med e-postadress om du är sugen.

Idag har jag suttit i trädgården och läst De mörka labyrinterna av min idol och lärare Mattias Fyhr. Nu har jag kommit till avsnittet om gotik i olika medier i modern tid. Äckligt intressant och roligt är det! Jag har läst den boken förr, men aldrig i ett streck och aldrig hela.

Just nu sitter jag och plöjer Front 242-videor på You Tube. Det var inte igår. Jag är sjukt sugen på att gå på old school-synthklubb och dansa till ebm. Det var så länge sedan. Länkar till låtar som gör att man måste ta på sig lackbyxorna och kängorna och gå ut och dansa finns här och här. Två av de bästa ebm-låtarna ever. Den senare länken är till en av de bästa låtarna som finns, Destillat av Das Ich, remixad av VNV Nation. När jag äntligen fick se Das Ich lade deras dator av och de fick helt enkelt sluta spela. Shit, vad mobbad jag blev av metalpersonerna som satt där hemma och skrattade åt mitt klago-sms.

Din stund på jorden

2009-09-07T18:55:00.011+02:00

Jag sitter här och visslar till Type O Negative som jag brukar plocka fram när hösten närmar sig. Det svänger ju. Det var ett bra band det, innan de började upprepa sig allt för mycket och innan Peter Steele blev katolik. Förresten, alla som lyssnat på Type O och som inte googlat Steeles utvikningsbilder, räck upp en hand.

Men igår var det sol och fint och jag satt under ena äppelträdet och läste Bergets döttrar (av Anna Jörgensdotter) som jag ska recensera. Så himla bra. Den är något så otidsenligt som en nyskriven kollektivroman från 1900-talets första hälft. När jag läser den går mina tankar går till författare som Moa Martinsson, Sara Lidman, Elin Wägner, Kerstin Ekman, Cora Sandel, Elsie Johansson mfl. Jag brukar säga att jag inte är intresserad av verkligheten, eftersom jag har nog av den i verkliga livet, men med det menar jag nog mest samtida romaner som handlar om sopsortering, tjejer som skär sig och alkisar. Eller om uppväxter med alkispappor, ni vet, romaner som bara vältrar sig i misär. Och jag skulle aldrig, aldrig någonsin få för mig att läsa biografier som tex Pojken som kallades det. Men det allra, allra bästa är böcker som balanserar vardagen med det overkliga. Jag kommer alltid att återvända till den genren.

Igår var det hembygdsdag här i Kvarnbyn och jag spanade lite på bokborden, trots att jag är luttrad när det gäller gamla böcker. Uppe i hembygdsmuseet, dit ingen hittade, fanns en hylla med dubbla rader av enbart gamla, fina utgåvor. Mycket Heidenstam, Lagerlöf, Strindberg osv. När det kommer till snygga, gamla böcker är jag lite svår att hejda, så jag köpte hela utvandrarserien (se bild ovan, på vilken den sista boken fattas eftersom den var mindre snygg). Den var så fin och det är ju en stor del av vår historia, plus att jag inte har läst den. Däremot hade jag en Mobergperiod för länge sedan, då när min favoritbok var Långt ifrån landsvägen. Jag tycker om att läsa om en tid som är svunnen, men ändå så nära, när man föddes, levde och dog på samma plats under solen. Ibland kan jag nästan romantisera bristen på valfrihet man hade då, men tänker jag till inser jag att det är hundra gånger bättre nu.
Jag köpte även en fin utgåva av Herr Arnes Penningar och En Herrgårdssägen. Jag älskar Selma. En herrgårdssägen ska jag definitivt läsa om. Det måste jag, för jag tänker använda mig av vissa grejer från den i mitt stora skrivprojekt.

Och så åt jag äggost för första gången, vilket en hembygdsgubbe tyckte var så roligt att han fotograferade mig in action.

Skräckministeriet med mera

2009-09-04T15:09:00.006+02:00

Vad är väl en bal i vampyrborgen? Det blir säkert inte alls roligt på Coffinshakers spelning ikväll, nänä. Jag kommer nog att få mycket roligare när jag går och lägger mig tidigt för att orka upp och jobba lördag ute på det där förortstorget.

Såg ni Skräckministeriet igår? Vad tyckte ni? Jag blev inte besviken för jag var beredd på att det skulle vara som det var, dvs SVT-snuttifierat och ytskrapande. Det tillförde ju inga för mig nya kunskaper (förutom att det står I am Providence på Lovecrafts grav) direkt. Å andra sidan, syftet med programmet kanske inte är att predika för de som redan är insatta. Halva programmet bestod av "läskiga" ljud och dito bilder som var ganska onödiga. Ge mig ljuplodande fakta!

Idag har jag åkt bokbuss och faktiskt uppfyllt en mycket gammal dröm, dvs att åka bokbuss på landet (se framgooglad bild ovan för illustration av dröm sedan barnsben). Tidigare hade jag bara åkt i stan. Men nu var vi ute på vischan och stannade vid en söt, liten skola där klasserna var små och blandade åldersmässigt. På tillbakavägen tog den trevlige chauffören mig på en omväg för att visa de fina omgivningarna. I <3 Mölndals bibliotek!

Värsta nyheten!

2009-09-02T15:18:00.002+02:00

Jag fick just reda på världens bästa nyhet. Mina två favoritband, Fields of the Nephilim och My Dying Bride, kommer till samma festival i Birmingham. Det är bara till att åka! Japp, så är det. Inget snack om saken. Vi som skulle åka till Spanien i höst och hälsa på min kära spanjor. Well, han får vänta till våren.
Men ahrr!! Nu vägrar ju festivalens sida att funka så jag kan inte köpa biljetter. Jag är jätterädd att den kraschat eftersom hela världen är inne och bokar på samma gång.

Idag har jag varit på introduktion till Mölndals bokbuss. Det var jättejättetrevligt. Jag får bara sååå bra vibbar av Mölndals biblioteksvärld.

Nu har jag en miljon saker att göra och läsa, så jag vet inte hur jag ska hinna. Bäst jag går ner i trädgården och plockar plommon och äpplen istället.

Redo för hösten...?

2009-08-30T21:35:00.003+02:00

Nu är jag tillbaka i vardagen. Det är kvällen innan första jobbmåndagen. Gud, så skoj! Jag firar med att ändra bloggens utseende lite. Jag hade kunnat skaffa en käck och snygg blogg, men jag orkar inte riktigt engagera mig. Någon annan gång kanske.

Nyss nosade jag upp en trevlig nyhet (kanske lite sent, men jag skyller på att jag levt i mediaskugga i tre veckor): My Dying Bride släpper en EP i oktober. Hösten är räddad. Jag tror att det kommer att bli en bra höst. Det ser ut som om jag kommer att timvikariera mer i Mölndal än i Göteborg och det känns skönt, eftersom jag är dödligt trött på skvallerklimatet i den göteborgska, bibliotekariska timvikariatsvärlden. Jag behöver dessutom miljöombyte. Snart börjar även min kurs, Varulvar, vampyrer och väsen - skräck i litteratur och andra media från antiken till idag. Och så ska det förhoppningsvis startas en ny skrivargrupp i mitt liv. Den andra ska leva vidare, men jag behöver mer input och annan inspiration också.

Förresten, vi kollade på praktiskt taget hela Deadwood under två veckor av semestern. Mein Gott, vad bra den serien är. HBO måste ha ett kontrakt med djävulen eller något. Och allt de tar i blir till guld (ja, jag gillar Sex and the City och jag står för det!). Eftersom det här står precis det jag skulle vilja säga om denna fantastiska serie skriver jag inte om det själv, utan länkar. Usch, vad ledsamt det var när serien tog slut.

Från de blånande bergen

2009-08-27T21:58:00.005+02:00

Jag har varit frånvarande ganska länge nu och alla viktiga nyheter har nått mig sent: En gubbe som hette Bolt kutade snabbt och man kunde vinna hans svettiga vinnarskor i Aftonbladet, bratprinsessan har förlovat sig och vi ska betala ännu ett blåblodigt bröllop, Kepler visade sig vara snygga och smarta paret Ahndoril mm.

Jag är så trendig som semestrar i Sverige. Att jag sen har gjort det praktiskt taget i hela mitt liv kan man ju tala tyst om om man vill vara hipp. Jag gillar det här med Sverigesemester. Halva grejen är att distansera sig på landet från resten av världen i några veckor och inte ens läsa dagstidningar, kolla på tv eller lyssna på radio, utan bara ge sig hän åt de medier man verkligen vill lägga tiden på. Jag har inte hunnit läsa så jättemycket och Ängelns lek var en besvikelse. Nu tar snart kurslitteraturen till varulvar, vampyrer och väsen vid. Roligt ska det bli!

De första två veckorna av semestern hukade vi i vår stuga utanför Grästorp. Så skönt att bara umgås med varandra. (Fast det bor ett ensamt, kontaktsökande vildsvin med snälla ögon i hägnet bredvid. Till och med min ena katt gillar honom. Han används till att träna hundar på och det krossar mitt hjärta.). Sedan var det dags att bli social och hälsa på Ms pappa i skogen utanför Halmstad där han bor längst inne på en grusväg på en gård med katter och hönor. Svägerskan med familj kom ner ett par dagar och det var väldigt mysigt. Gos med Oden, plock av gigantiska blåbär, ätande av vilda djur och kantareller i mängder.

Nu befinner vi oss i Idhult, som består av en klunga hus mellan Svinhult och Ingatorp (och som har bra 3G-täckning) med otrolig utsikt över de blånande skogsklädda bergen. Närmaste stad är Eksjö. Mina föräldrar är också här, så det är verkligen slut på tvåsamheten för tillfället. Idag har jag badat i finaste, ensammaste skogssjön där jag så många gånger har matat aborrarna med fikabröd. Och så visade vi Rumskullaeken för M som inte hade sett den förr. För er som inte vet är det landets äldsta ek. Den kvalar in på sisådär tusen år och lite till. Det är tufft. Tänk hur vårt land såg ut när den var ett litet frö. Tack Gustav Vasa (eller om det var en annan kung) som förbjöd alla att avverka sina ekar till förmån för flottan!

Jag skrev en novell för ett tag sedan. Var lite trött på min långa grej som jag alltid håller på med. Måste läsa in mig på kaosmagi lite mer innan jag fortsätter. Och så spretar den åt helvete åt olika håll. Novellen jag skrev hade jag tänkt skriva ända sedan jag i våras läste att Eskapix skulle ha skräck, porr och rock n' roll-tema. Världens bästa tema. Jag hade ingen idé, men spanade lite på en Fields-text för några veckor sedan och vips! Tänkte knappt skicka in texten det resulterade i, eftersom jag mest skrev den för att det var kul och för att jag inte tror på mig själv särskilt mycket, men sen gjorde jag det ändå och den kom med! Tänk va!

Långt bort från stadens gråa hus vi glatt vår kosa styr

2009-08-09T13:44:00.003+02:00

Nu ska jag snart ta mina katter och min för tillfället dammsugande man och åka till landet. Återkommer gör jag om några veckor. Stugvistelsen kommer att avbrytas av att jag måste jobba på lördag i Mölndal, men sedan åker vi dit igen. Jag har givetvis packat alldeles för många böcker. Det blev en hel del serier, inga svenska den här gången dock. Det blir lite spridda Gaimanserier som jag inte har läst, men som har väntat i hyllan jättelänge. Tex Eternals. Och så ska jag börja läsa Fables, så jag tar med mig del 1, Legends in Exile. Tänkte även läsa Ängelns lek, som jag har sparat till semestern, men jag är lite rädd att Zafón bara försöker upprepa succén med I vindens skugga. Det här vara bara en bråkdel av vad jag har packat ner. Hoppas hinna skriva lite också. Efter att vi har varit på landet åker vi till nästa land, dvs till svärfar som bor i skogen i Halland. Sedan blir det förhoppningsvis vildmarken i Ydre som får ett besök av oss. Nej, inte Idre, Ydre. Googla det. En av de bästa platser som finns på denna jord.

Igår var det en riktigt bra dag! Vi blev medtagna på en tidig båttur av våra grannar som har båt i Stensjön. De tog oss till en ensam klippa i Rådasjön där vi låg och hade det förmiddagsskönt och badade. På kvällen hade de 30-årsfest/kräftskiva i vår trädgård med dj och allt. Mysigt! Marcus tog ut sin urgamla, konstiga strålkastare som han har kvar sedan han jobbade som fotograf. Den är sjukt stark så vi fick nästan dagsljus mitt i natten när vi lyste upp husfasaden. Igår flyttade det in nya grannar en en av lägenheterna där nere, som har stått tom i många månader efter att den såldes på exekutiv auktion och en snickare renoverade den och sedan sålde den. Snacka om fel inflyttningsdag. Jag är lite nervös över att de inte ska vara trevliga, för jag älskar stämningen som råder i detta hus nu. Ibland känns det som om vi praktiskt taget bor i kollektiv med grannarna (de med båten och festen). De ska dock flytta femtio meter snart och det känns riktigt tråkigt. Vi kommer att få en 24-årig 3D-tekniker bredvis oss istället.

Adios, nu beger jag mig ut i sommaren!

Svensk skräckromantik

2009-08-06T09:15:00.008+02:00

Idag är det sommar igen. Men eftersom jag jobbar konstiga tider och detta dessutom i fjärran hinner jag inte ta vara på det på någon sida av dagen. Det är lite stressande det här med svensk sommar. När det inte har varit fint på ett tag känner man pressen att ta vara på solen när den kommer, eftersom man aldrig vet om det är den sista riktiga sommardagen. Här kan ju den sista riktiga sommardagen infall i juni för fasen.

Idag är det min sista jobbdag på ett tag. Jag hoppas faktiskt att ingen ringer framöver för jag drömmer om att få ha semester tillsammans med Marcus som påbörjar sin semester nästa vecka. Som det är nu har jag bara en dag inbokad och det är en lördag, fyra timmar på Mölndals huvudbibliotek. Det varken kan eller vill jag säga nej till, så då får jag snällt masa mig hit de femton milen från landet för att åka tillbaka igen direkt efter. Ekonomiskt? Bra för miljön?

Eftersom det är min sista arbetsdag på bra länge på ett Göteborgsbibliotek har jag attackläst serier på sistone. Det är så praktiskt att kunna beställa böcker utan att behöva engagera sig i att åka till ett bibliotek och hämta dem, utan bara picka upp dem på jobbet. Och Göteborg har ju bästa serieutbudet. Men eftersom jag sällan känner för att sätta foten på stadsbiblioteket blir det inte att jag lånar så mycket längre. När jag jobbade där läste jag massor. Nu håller jag mig till att försöka vara uppdaterad när det gäller svenska serier. Den senaste jag läste var Kim W Anderssons skräckromantiska serie, Love Hurts, som består av många kortare noveller. Jag har tidigare läst dem i Nemi, men då föll de mig inte på läppen. Nu däremot, när jag läste alla i ett svep, var det en helt annan grej. Me like, även om inte varje serienovell i detta album är en höjdare. Det är inga avancerade eller djuplodande serier, men de är underhållande, snygga och humoristiska. Och grymma. Kärleken är inte vacker, den är grym. Folk dör när de befattar sig med den. Jag tror att vi kommer att få se mer av Kim W Andersson och att hans alster bara kommer att bli bättre. Kanske skulle jag vilja att tecknarstilen blev lite mer slipad också. Som den är nu är den internationellt klassisk och bra, men jag har sett det förut. Det behövs bara en liten finslipning för att ta den till mer personliga och originella höjder. Just nu är det lite för mycket Starlet för mig. Det kan funka, tänk bara på Drift, Liv Strömquists och Jan Bieleckis bidrag till bokserien (feminstiska erotiska serier från Kolik förlag) Femisex, tecknad i en klassisk femtiotalsstil. Så jäkla bra. Men tyvärr får tjejerna i Love Hurts mig ibland, bara ibland, att tänka på tjejerna i Acke, som jag läste som liten, och det är inte ett bra betyg, men något som nog skulle gå att åtgärda ganska lätt. Kanske i Puppy Love, den romanlånga, skräckromantiska berättelse som Andersson för tillfället arbetar med.

Furmark och Bromander

2009-07-31T11:38:00.010+02:00

Är ledig idag. Har fetstädat, tvättar andra maskinen nu, ska baka hallonpaj med nektariner, kokos och lime (och ev jordgubbar), har slagit in paket, skrivit kort till Oden som ska ha namnkalas imorgon, målar naglarna osv osv. Vi får gäster i eftermiddag och jag har inte ens gjort mig i ordning än. Det är den person jag har känt längst av alla och hennes pojkvän som kommer till stan för att gå på U2. Jag har aldrig varit på Ullevi för jag gillar aldrig banden som spelar där. U2 är okej, men inte mer. Iofs hade jag kunnat tänka mig att se Madonna. Inte för att jag någonsin har lyssnat aktivt på henne, men det hade nog varit roligt.

Jag har läst lite serier till. Hoppar över att skriva om Evil dress av Emelie Östergren, för den var för arty för mig.
Annelie Furmark har skrivit del två i Galagos Svarta serien, August & Jag (del ett är Mats Jonssons I detta satans rum, som handlar om när han pluggade journalistik i London 1994. Helt ok.). En litteraturvetenskapsstudent, Sigrid, möter på sin planlösa och gråa stockholmspromenad en förvirrad Strindberg, som av en eller annan anledning förirrat sig till nutiden. Hon hjälper honom hem till Blå tornet, fixar mat till honom (han lagar inte mat själv och har inget kök) och samlar långt om länge mod att konfrontera honom med sina frågor. Det är nog många som önskat att de kunde färdas tillbaka i tiden för att fråga vad den store författaren tex menar med: "Och då våldtar jag henne, om nu våldtäkt existerar." Strindberg är rolig, att ens nämna Ibsens namn i hans hus är som att svära i kyrkan, men når Sigrid verkligen fram till honom?
Som tack för hjälpen får Sigrid ett signerat exemplar av En blå bok. Det fick mig att erinra en ovanlig present som min första stora kärlek fick när han fyllde arton eller om han hade tagit studenten. Han fick en liten bit av ett dokument med Strindbergs autentiska handskrift på av en granne som jobbade på något slags museum. Hur nu detta gick till. Bara det var en smäktande tidsresa i sig.
Jag gillar den här boken. Som vanligt är Furmarks teckningar fulländade och så stämningsskapande. Hon är verkligen en av mina favoriter.

En annan av mina svenska favoriter bland serieskapare är Henrik Bromander. Jag fullkomligt älskar hans historier som gör nedslag i alla möjliga områden, och alltid lika pricksäkert. Kanske har Bromander ett kontrakt med en eller annan entitet som gett honom denna oerhörda förmåga att skapa högkvalitativa serienoveller i mängd (som Shakespeare hade ett kontrakt med Sandman - det vet ju alla. Eller som Poe och hans demon.) Senaste alstret är Allt jag rör vid försvinner, där han har låtit fjorton serietecknare skapa bilder till hans manus. Det är en fröjd att läsa. Berättelsernas spektrum är brett. Vad sägs om historier som handlar om Johannes döparen, ett fanatiskt Meat Loaf-fan, en pojke som har ett erotiskt förhållande med en myrslok, ett par som bjuder på moderkaka till efterätt och en tragisk kärlekshistoria i Mellanöstern? Bromander är som allra bäst, tycker jag, när han fångar tragiken i vardagen som i titelnovellen, tecknad av Annelie Furmark, om en kvinna som är så ensam, så ensam. Den påminner mig om berättelsen i Bromanders första seriealbum, Hur vi ser på varandra, där en ensam bibliotekarie åker till Bokmässan och träffar en känd författare. Bromander är kungen av att skildra vår samtid. Jag tror faktiskt att han är ett geni. Och snart ger han ut en prosaroman också!

Ur ett pågående skrivprojekt

2009-07-27T09:41:00.010+02:00

Det här är en ytterst liten del av mitt långdragna skrivprojekt. Texten är tagen mitt i, helt random. Jag testar att bara skriva utan att vare sig planera särskilt mycket eller föra in respons jag har fått under det senaste året. Så jag vet inte var jag kommer att hamna i slutet, direkt.

Hon är tolv år. Har diskat hela stora disken efter middagen som mamma haft för sina konstnärsvänner. Nu är mamma utmattad och har ont i huvudet. Norma vet av erfarenhet att hennes trötthet inte kommer att ha gått över till i morgon, och kanske inte heller till dagen efter det. Det är priset mamma får betala för att någon gång kunna vara social. Hon blir inte lika trött av att vara bortbjuden. Då blir hon mest lite lagom nervös och får ont i magen. Men att själv ha en bjudning är egentligen mer än hon orkar. Resten av helgen kommer hon att tillbringa gråtande och vilande. Tystnaden kommer att ligga klistrad över huset. När Norma har diskat klart, torkat bort, satt in i skåp och hyllor och skakat duken är hon rätt trött. Mamma vill ju att hon ska vara med på hennes få tillställningar som brukar bli ganska långa och pratiga. Norma öppnar en dörr i köket, klättrar upp för stegen som leder upp på vinden och ställer dit ett stort fat som inte får plats i köksskåpen. Det går av gammal vana, hon kliver inte ens upp på vinden, bara sträcker sig från trappan och sätter ner fatet vid sidan. Då ser hon något blixtra förbi i ögonvrån, svart. Borta lika blixtrande snabbt som det kom. Som vanligt vet hon inte ens om hon såg något eller inte. Hon klättrar ner igen, stänger dörren efter sig och går ner i källaren där hon har sitt rum i en gammal gillestuga. Det luktar lite unket, det känner hon trots att hon har bott där i hela sitt liv. Men det är en lukt som hon förknippar med hemma. När hon precis ska öppna dörren till sitt rum vänder hon av någon anledning på huvudet mot utrymmet bredvid där tvättmaskinen står. Det finns ingen dörr dit, bara en dörröppning. Och i dörröppningen står en siluett. Hon är säker på att det är det hon ser, men tänker inte efter, tittar inte efter igen, skyndar sig bara in i sitt rum, låser dörren. Innan hon hinner nå ljusknappen ser hon en skepnad på sin säng. Den sitter med huvudet nedböjt mot golvet. Det är en svart siluett. Platt som en klippdocka. Alldeles stilla sitter den och hon ser att den varken har mun eller ögon, inget ansikte. Dess platta kropp ser ut att bestå av rök som samlats ihop till en varelse vars konturer håller på att lösas upp. Och sakta löses den upp och kvar blir bara en skugga, ett avtryck i luften där den suttit. Norma går fram till sängen. På överkastet, som mamma är noga med att hon ska sträcka skrynkelfritt varje morgon, finns en fördjupning. Norma sträcker överkastet, sedan bäddar hon upp sängen.

Ps. Bilden ovan får duga tills Enrique fattat pennan och börjat teckna. (Den här texten blir pytteliten vad jag än gör och den ovan blir hur stor som helst. Går inte att ändra.)

Om ålar och ett par böcker

2009-07-23T09:11:00.010+02:00

Det regnar och jag sitter och lyssnar på Agalloch innan jobbet. Är det oktober?

Ehm, jag skulle ju blogga om böcker. Hm.
Den här veckan har jag hittills läst två stycken. Okej då, inte romaner utan serier. Det går lite snabbare. Den första var Så jävla normal av Nina Hemmingsson, som bara var så tråkig. Jag tyckte verkligen om Jag är din flickvän nu och Hjälp! (Den senare skriven tillsammans med Sara Olausson). Båda två var huvudet-på-spiken-böcker, sådana ur vilka jag ville riva ur sidor och sätta upp på kylskåpet. Men senaste alstret känns mer som ett utkast. Det är bilder som (detta står på boken) kommer fram när Nina Hemmingsson är trött, ledsen och arg och inte vet vad hon håller på med längre. "Ibland är det bättre att gråta än att sova." Eftersom känslorna som uttrycks på de desperations- och ångeststinkande sidorna tillhör en människa av kött och blod blir läsningen obehaglig på ett otrevligt sätt. Det känns lite förbjudet att läsa. Lite som att tjuvkika i en dagbok. Kanske skulle det ha stannat vid att vara en privat dagbok?

Bok nummer två är Dödvatten av Lars Krantz, som på baksidan utlovas höja sig över all skräck som just nu strömmar över oss. Men alltså, nja. Jag vill inte behöva anstränga mig för att förstå basala saker i en bok, men i det här albumet är allt inte solklart och teckningsstilen gör det i början svårt för mig att skilja personer åt. Jag får bläddra tillbaka flera gånger. Med detta inte sagt att teckningsstilen inte är snygg, för det är den. Boken är stundtals för surrealistisk för min smak och jag gäspar lite åt klassiska komponenter som talande skalbaggar och en ung man, Lars Krantz sjäv, som i en gotisk omgivning (Falköping) blir galen. Men anledningen till att han blir galen är fantastisk. Han fiskar ål i Dödvattnet. Det ska man inte. Det förstår alla. Utom han. Över Dödvattnet vilar en förbannelse, sedan en kvinna för länge sedan blev dränkt där. Lars äter ålen. Lars blir galen. Japp, så är det. Jag gillar ålar. De är tacksamma att skriva om. Äter lik gör de, och man har ju hört om drunknade människor som hittats med skallen full av krälande ålar, som en Lovecraftiansk Medusa (ok, det senare kanske var i min fantasi). Förr i tiden hade man ibland en ål i sin brunn, som skulle äta upp möss och liknande. De kunde leva i brunnen i över hundra år. Kerstin Ekman har skrivit om detta i en av böckerna i Vargskinnet-trilogin (som jag älskar). Kanske finns det fortfarande en eller annan ensam ål som stryker längs med bortglömda brunnsväggar ute på vår landsbyggd. Jag är säker på att de en dag kommer att hämnas, eller vad tror ni?

Bilden ovan är från Dödvatten.

Pointless

2009-07-21T17:07:00.006+02:00

Nu har jag snott en lista igen.

Stänger du av mobilen när du sover?
Nej, men jag borde. Använder den som väckarklocka.

Vem såg dig senast naken?
Min man.

Hur såg du ut på högstadiet?
Först ganska tråkig, sedan såg jag ut som indiekids gjorde i mitten av 90-talet.

Hur kommer du att se ut som tjugo år?
Som nu, tror jag, fast med snyggare hud och fler rynkor.

Hur var du på dagis?
Jag gick hos dagmamma och sedan i förskola. Antar att jag var lite tillbakadragen.

Hur är du att ha som arbetskamrat?
Jag tror att jag är en bra arbetskamrat.

Har du celluliter?
Jodå. Man är ju inte sjutton längre.

Biter du på naglarna?
Usch nej.

Har du något handikapp?
Näe, inte vad jag vet.

Är du rädd för att få hängbröst?
Jag tror inte att jag kan få det, så nej det är jag inte.

Svär du?
Ja.

Är du trevlig mot Jehovas vittnen?
Träffar dem aldrig, men jag vet inte om jag orkar vara trevlig mot en grupp som använder barn i sin rekrytering av folk.

Hur homo är du på en skala på 1-10?
I och med att jag är hetero blir det väl 1, men i teorin betydligt högre. Det är inte helt omöjligt att jag om jag var singel skulle råka bli kär i en tjej. Tror jag. Jag menar, hur kan man veta vad som skulle kunna hända? Fast det känns lite osannolikt eftersom det inte har hänt än.

Tror du på utomjordingar?
I want to believe!

Om du var tvungen att välja en maträtt som du måste äta varje dag livet ut, vad väljer du då?
Måste det vara lagad mat? Annars väljer jag nog min frukost. För den äter jag redan varje dag. Yoghurt med frukt och müsli, mackor, te och juice.

Tror du att gud är en man eller kvinna?
Den frågan implicerar ju att jag tror på gud och det gör jag inte. Dessutom är det en otroligt korkad fråga. Varför hänga upp sig på kön jämt?

Vilken mat är den största missen att bjuda dig på?
Inlagd sill, som jag konstaterade i förra inlägget.

Har du blivit arresterad?
Nej.

Har du kysst en polis?
Nej.

Är du rädd för Securitasvakter?
Lite kanske, eftersom jag vet mer om dem än ni gör! Vilket har att göra med romanen (eller vad man ska kalla det) som jag skriver.

Har du något att dölja?
Oftast några finnar.

Vad har du på nyckelknippan?
En polisbricka som jag gick runt och sålde i högstadiet för att samla ihop pengar till en klassresa som aldrig blev av. Man skulle betala en summa för den varje år, men det står på den att man ska lämna in nycklarna till polisen, så jag kör vidare med den.

Är/har du varit gift?
Jag är.

Skulle du gå upp klockan tre på natten för att hämta pojkvännen från krogen?
Konstig fråga. Hämta honom för att han vill bli hämtad, eller? Tja, om det är nära och om det är helg och han av någon anledning verkligen vill bli hämtad.

Kan du laga cyklar?
Vet inte.

Kan du fixa med bilar?
Nej.

Brukar du köra om?
Jag kör inte.

Kan du baka bröd?
Ja, enkla bröd utan jäst.

Vet du hur man frostar av en frys?
Jag är inte född i farstun!

Vilken tv-serie skulle du helst leva i?
Twin Peaks kanske. Fast det är ju lite läskigt... hm. Det finns så många tuffa serier, men de flesta vill jag nog ändå inte leva i. Tex Battlestar Galactica. Eller True Blood. That 70's show hade varit trevligt på riktigt.

Inlagd sill, barn och andra läskiga saker

2009-07-21T11:39:00.008+02:00

I natt drömde jag att jag var hos min gamla dagmamma. Hon skulle bjuda på mat och det blev inlagd sill. Vad gör man? Bjuder gamla dagmamman Asta på inlagd sill måste man äta. Jag blev skräckslagen som ett litet barn, eftersom jag avskyr denna sopluktande rätt som svensken envisas med att äta på tvären vid varje högtid. Drömmen hoppade dock över själva ätandet och gick direkt på det där ämnet som jag börjar tröttna på, dvs vad jag har gjort och vad jag har blivit. Och jag ska säga att det inte var så upplyftande att redovisa för sin gamla dagmamma att man inte har lyckats.
Dumt nog berättade jag inte att jag faktiskt är gift (vilket jag kan tänka mig att gamla dagmammor lägger vikt vid) och trivs med allt annat i mitt liv.

Idag blåser det så det virvlar in björkfrön genom fönstret. Jag är ledig från mitt tråkiga halvtidssommarvick. Ska till optikern på synundersökning. Håller på att skaffa nya glasögon. Kan behöva något nytt i mitt utseende. En otroligt ointressant sak är också att jag tvättade håret med icke-ekologiska produkter sist och det blev flottigt genast. No more of that.

Jag tänker också mycket på det här med barn, eftersom jag befinner mig i den åldern då det skaffas många sådana runt mig. Det här året är inget barnafödarår i min bekantskapskrets, vilket förra året var, men ämnet florerar ändå överallt. Alla frågar om det inte är dags snart och om jag vill ha barn. Vissa frågar det fyra gånger i streck. Som om de inte förstår att svaret jag gav första gången var på riktigt. Det är som om de väntar på att jag ska ändra mig. Som om det är en fas jag går igenom innan jag skärper mig och rättar in mig i normen. Och jag måste alltid, till skillnad från de som vill ha barn, förklara varför. Men jag kan inte säga att "nej, jag ska aldrig ha barn", för man vet aldrig vad som händer om den där mystiska biologiska klockan börjar ticka. Just nu är jag rädd för att den ska göra det, men gör den väl det är det kanske bara trevligt. För då får jag vara med i barnklubben. Som det är nu känns det som om varje person som får barn går över till the dark side. Fast det finns vissa undantag. Min svägerska är som hon var innan, fast med barn, praktiskt taget. Jag förstår att det är naturligt att förändras, men vissa blir ju helt personlighetsförändrade.
Jag önskar ibland att jag ville ha barn, att Oden kunde få en kusin att leka med. Tänk så roligt. Men jag förstår inte vad jag (vi) ska med ett barn till. Jag förstår inte. Varför skaffar man barn? Jag tänker och tänker, men jag kan inte komma på ett svar. En del skulle svara att det är för att jag inte är mogen för det, men då vill jag mena på att jag kanske aldrig kommer att förstå. Och det är inget fel med det. Jag vill hellre skriva en bok. Jag tror att jag har en biologisk bokklocka, för behovet av att skapa kan praktiskt taget kännas fysiskt ibland.

Med detta inte menat att jag inte gillar barn. På bilden ovan har jag pannkakstårtkalas i min trädgård med världens bästa Oden och familj.

Last exit for the lost...?

2009-07-18T16:01:00.003+02:00

Ibland upplever jag stunder av ren panik. Det är över tio år sedan jag bestämde mig för att bli bibliotekarie och det är det enda jag har satsat på att bli, det enda jag kan. Vad är jag då nu när det har visat sig att jag inte kan få möjligheten att jobba som detta? Jo, ganska misslyckad. Jag vet att jag skulle bli en väldigt bra bibliotekarie. Jag har potential och jag har sett den.
Jag fyller 29 snart och har inte haft ett fast jobb i hela mitt liv. När det talas om ungdomsarbetslöshet är det inte mig man pratar om. Den gruppen räknas jag inte längre till. Om jag ändå hade velat ha barn, då hade jag kunnat lägga mitt krut på det i ett par år, men nu vill jag ju inte det. Fast å andra sidan hade vi inte haft råd med det, så jag ska vara tacksam för att den biologiska klockan inte har börjat ticka ännu.
Det är egentligen synd att man ska definiera sig utifrån sitt yrke, men det är faktiskt en stor del av en människas identitet. Och det betyder mycket för mig att känna att jag gör ett bra jobb, ett viktigt jobb. Att jag är någon. Jag fick uppleva det under två år och det är bland det bästa jag har varit med om. När det vanliga ämnet, "vad jag skulle göra om jag vann en massa pengar", kom upp, sa jag alltid att jag minsann inte skulle sluta jobba för jag tyckte så mycket om mitt jobb. Jag skulle gå ner i tid, men inte sluta.

Jag befinner mig som timvikarie längst ner i hierarkin och det ger mig ingenting mer än de här stunderna av glasklar panik. Och ett dåligt självförtroende.
Två val återstår: Flytta eller byta bana. Kanske tre: Förtvina.

I killed a girl and I liked it

2009-07-16T21:47:00.009+02:00

Jag gör en sån här enkät igen i väntan på riktigare blogginlägg. Hämtad från emeff:

1. Vad läser du just nu?
Inget! Avslutade en bok idag, Fighting Spirit av Markus Zusak. Läste tidigare i veckan bok ett i denna serie (?), Knockout. Det är ungdomsböcker som jag ska recensera.

2. Vilken är nästa bok du ska läsa?
Jag tror att jag ska läsa boken som ligger och väntar på mig i ett rekommenderat brev på posten (jag VILL säga posten, men det är ju inte posten), Set controls for the heart of the sun, som min nätvän Neil Rushton nyligen har debuterat med. Vill även börja på del fem i Mörka tornet-serien av Stephen King, genast. Och så har jag lånat lite: Nina Hemmingssons Så jävla normal, Allt jag rör vid försvinner av Henrik Bromander (sjukt briljant serieskapare) och den mystiska Pål Eggerts debutroman (1998) Ars Moriendi - konsten att dö. Tänkte läsa allt på en gång. Det KAN gå!

3. Vilken låt lyssnar du mest på nu?
Oj, jag hinner inte med musik så mycket, men jag har en låt på hjärnan hela tiden. Det är en låt av Heavymetalhappyhour (eller heter han Master of Metal? Inte säker) som tyvärr inte verkar ha något skivkontrakt. Det är fan ta mig det bästa jag har hört på länge. Älskar det! Video ovan. Visst är det briljant?

4. Har du sett någon film i sommar?
Det är väl klart. Den senaste jag såg var The assassination of Jesse James (med det underbara soundtracket av Nick Cave och Warren Ellis, som jag lyssnade på en hel del långt innan jag såg filmen.) Har även sett Pale Rider, The Good, the Bad and the Ugly och sen kommer jag inte ihåg fler. Jag har kollat på hela Harper's Island, en serie med världens jobbigaste cliffhangers.

Vampyrer, varulvar och väsen

2009-07-11T19:28:00.004+02:00

Jag har lekt sommarlov i en vecka hemma hos mina föräldrar på sydkusten. Badade i havet, tog strandpromenader, blev serverad mat och slapp diska (mina föräldrar vägrar skaffa tvättmaskin), skrev pappersbrev och läste (läste ut Magiker och glas, dvs del 4 i Det mörka tornet-serien). Skönt!
På den tiden jag hade klassiska sommarlov fanns det inte internet, i alla fall hade det inte kommit in i mitt liv än. Jag försökte att leva lite som då denna vecka, men det är svårt när det finns iphone och bredband. Men jag kollade bara fejset kanske en gång om dagen och inte särskilt länge. Jag kanske borde gå på avvänjning. Ungefär som när jag blev av med mitt chokladberoende. Då var jag på avgiftning hos mina föräldrar där det inte fanns någon choklad. Sedan dess har jag inte ätit Schweizernöt en enda gång. Åh, förresten. Nu dök det upp ett trevligt minne. Schweizernöt och te med Petter i crappiga köket i kollektivet i Länsmansgården. Det var en trevlig tid. Ja, man kan faktiskt trivas i Länsmansgården! Dock var min tid där begränsad till en termin ungefär, så det var kanske därför det var så trevligt.

Har pimpat mitt hem lite. Jag och Marcus var i en butik på skånska slätten, Provinsen, och köpte världens finaste gamla byrå och en silverskål (typ) som också är finast. Dessutom bor mina föräldrar nära en Miljögården-outlet, så där gick jag lös på lite grejer också. Jag vill bara har ljusa möbler nu, känner jag. Ungefär så att det känns som om det är sommar inomhus året runt. Måste göra oss av med tv-möbeln bara. Och kanske soffbordet. Usch, vad hemsk jag låter. Slit och släng-samhället liksom.

Jag kom in på kursen jag sökt till hösten. Det är inte marknadsföring av bibliotek, inte heller webbproduktion, något om digitala tjänster, barn- och ungdomslitteratur eller något annat som jag borde läsa för att vidareutbilda mig och göra mig attraktivare på den förhatliga arbetsmarknaden (fast en gång höll jag faktiskt i en gotik- och skräckchatt på ett bibliotek, så man kan använda det i jobbet). Nej, istället är det en distanskurs som heter Vampyrer, varulvar och väsen. Jättenyttigt! Jag vet inte ens om jag behöver läsa den, men den verkar ju bara så rolig. En av anledningarna till att jag sökte är att Mattias Fyhr håller i den. Honom beundrar jag verkligen och jag vet att han är bra. Man behövde inga förkunskaper och jag har ju miljarder poäng, bla i litteraturvetenskap, men skit samma, det ska bli jätteroligt!

As mankind dies, as angels weep and heaven cries

2009-07-01T13:06:00.011+02:00

I know I'm unbloggable. You don't have to tell me. Men det är faktiskt inte säsong.

Jag var på Metaltown i helgen. Utan att få solsting, men det var nära ögat. Tror att det delvis var pga min känslighet för stora doser av sol som jag fick ont i magen och tog en taxi hem efter Opeth (gäsp) i lördags. Men det gjorde ingenting, för jag ville ändå inte se fler band. Manson, som avslutade årets Metaltown kändes spännande att se 1998 då jag var Mansonflicka och gick till gymnasiet i svart skinnrock, och röda strumpbyxor med svarta nätdito ovanpå. Den här kvällen var svalkan på min säng betydligt intressantare. Ja, jag var ytterst tråkig på årets Metaltown. Gnällde nog en hel del, till exempel över kräkmedlet Slipknot. Förra året var det andra grejer. Då var det fler jag kände som var där och lineupen var fan så mycket bättre (Tiamat exempelvis. Och Satyricon som ersatte Opeth, yay!).

Men. I år kom ju My Dying Bride, som tillsammans med Fields of the Nephilim är ett av mina absoluta favoritband. Jag hade sett fram emot att en vacker dag se en riktig spelning med dem, en spelning med extranummer och hardcorefans. Menmen. Nu kom de ju till min egen stad, så det var bara till att tömma plånboken och se min andra festivalspelning med dem. Och det var det värt. Jag kan berätta att det är möjligt att få ståpäls i över trettio graders värme. Åh, jag är så glad att musik fortfarande kan få mig så entusiastisk! Men de hade tilldelats den största scenen, vilket vem som helst kunde förstå var dumt, då de inte är så stora i en stad där metalfolket går igång på Mustasch, Disturbed och Slipsknut. Och så var det dagsljus! Det vet vi ju alla att det är till för töntar, hehe. Men som Aaron sa: "We are here to change that." And oh, they did. Solen gick till och med i moln. Timmen de hade till förfogande försvann på si sådär en kvart och snälla, ta mig dit igen! De hade gjort ett utmärkt val av låtar och jag hörde givetvis folk muttra efteråt att det var för långsam musik för dem. Gott så. Då får jag ha dem ifred. Jag tror att Göteborgspubliken, trots att MDB sagt att de på sin senaste skiva velat vara mindre akademiska (VAD är det för fel på att vara akademisk, va va?), ändå kommer att fortsätta föredra The Haunted. Sålunda talade misantropen.

Bokenkät

2009-06-24T10:42:00.008+02:00

Eftersom sommaren gör att jag inte har lust att uppdatera så mycket här och eftersom jag gillar enkäter kommer här en bokenkät som för tillfället cirkulerar i bokbloggsvärlden. Den är från Bokhora från början.

Senast köpa inbundna bok: Min mormors historia, som jag köpte till min mamma i mors dagspresent. Har nyss beställt Skogen i vårt inre av Johannes Ekman till min pappa som fyllt år, men den har inte kommit ännu.
Senast köpa pocketbok: Den 4 & 5 i Det mörka tornet-serien av Stephen King.
Favoritgenre: Gotik och skräck, magisk realism.
Ultimata längden på en bok: 200 sidor, för då tar det inte så lång tid att läsa.
Favoritbokhandel: Här får jag nog vara så fantasilös att jag säger Bokus och Adlibris, men de har ju praktiskt taget allt och så slipper jag bege mig till stan när jag handlar via dem.
Favoritbibliotek: Göteborgs stadsbibliotek, där det finns ett mycket bra serierum.
Favoritplats att läsa i hemmet: I trädgården.
Favoritplats att läsa utanför hemmet: Trädgården är väl utanför hemmet? Jag läser dock på bussar och tåg, men tycker inte att det är så trevligt.
Fem författare du alltid köper i inbundet format: Torgny Lindgren, John Ajvide Lindqvist, Carlos Ruiz Zafón (som iofs bara gett ut två böcker på svenska). Men det är nog allt. Jag lånar ju väldigt mycket också och tycker att pocket är okej. Mycket bra ges dessutom ut med mjukpärm, tex de senaste svenska Lovecraft-översättningarna.
Bästa lässnackset: Naturgodis, mörk choklad.
Bästa läsdrycken: Kaffe kanske.
Bästa bakgrundsljudet vid läsning: Tystnad, naturens ljud eller atmosfärisk musik som gärna får passa ihop med boken.
När på dygnet läser du helst: På dagen.
Bästa bakfylleläsningen: Jag är aldrig bakfull.
Bästa kollektivtrafikläsningen: Vad som helst som jag håller på att läsa, men inte en tjock, inbunden bok. Det är en av anledningarna till att jag inte köper så mycket tjocka, inbundna böcker. Jag vill kunna ha dem med mig jämt.

My dream is a code waiting to be broken

2009-06-20T18:47:00.009+02:00

Eftersom den här bloggen har ett Twin Peaks-relaterat namn och eftersom adressen även har med Twimpan att göra är det nu dags för ett inlägg om denna banbrytande serie. Men eftersom alla vet vad den handlar om och har sett den (om inte blir jag besviken på er! Fü!) tänkte jag bara skryta lite.
Senast jag badade badkar var på Salish Logde & Spa i den lilla staden Snoqualmie i delstaten Washington. Kanske låter The Great Norhtern i Twin Peaks mer bekant? Jojomen. Hotellet existerar i verkligheten, men serien är inspelad på olika platser i området. Tex är mycket inspelat i samhället Bend, där vi åt en väldigt äcklig cherry pie och drack a damn disgusting cup of coffee. This must be where bad pies go when they die. Jag skulle gärna åka tillbaka och se mer av det fantastiska landskapet. Om en månad är det Twin Peaks Fest. Tänk den som fick vara på plats och nörda sig då!

Om att ta sig tillbaka till Woodstock & annat

2009-06-17T19:21:00.004+02:00

Hej, jag har inget att blogga om. Jag sitter och lyssnar på när galna grannen klipper gräset fastän det är vår tur. Men det är väl bara till att tacka och ta emot. Och så är jag lite nervös för svärmor som håller på att buda på en av de fyra lägenheterna som finns i detta hus. Lägenheten är redan uppe i mer än den är värd. Jag håller tummarna för att personen hon budar mot lägger sig nu.

Gräsänka är jag också. I kanske en och en halv timme till. Mannen har varit i Oslo. En bra sak med det är att jag inser att jag inte är en sådan som tycker att det är skönt att vara för mig själv i några dagar. Inte för att jag vantrivs med att vara ensam, nej, det är trevligt, men jag saknar honom ändå. Och det tycker jag är en jätteskön känsla. När man märker att man nte saknar sin partner när han man är ifrån varandra ens längre perioder är det för mig en spik i likkistan.

Fasiken, vilken trevlig helg jag hade. Tror att jag bara lämnade Kvarnbyn för en promenad och för en tripp till inferno, dvs Coop. Lördagen var så mysig med sol och trädgårdshäng med grannarna och en rödvins-bag in box. Vi hade lite sommarfest i trädgården och åt goda grejer och sedan kom lite fler folk och vi fick träffa en för oss ny flickvän som såg ut som en älva och var från Grekland. Sedan hängde vi vidare inne hos oss. Får man ha så trevliga grannar? På midsommar har de bjudit med oss till en fest, Back to Woodstock, som ska äga rum i Lilla Götafors här i Kvarnbyn och som Prickig Katt-människorna håller i. Det blir mat, scen, dj och badankor i forsen. Jag misstänker att det blir trevligt.

För övrigt luktar det så mycket jasmin i trädgården att doften letar sig in inomhus.

Bilden ovan är av Edmond Dulac. Älska!

Skräcktidningen Alena

2009-06-15T21:18:00.004+02:00

Hittade en intressant nyhet idag. I augusti ska skräcktidningen (bibliotekarien tycker att det är sådär att kalla en tidskrift för tidning) Alena börja komma ut. Men det är inte vilken skräcktidning som helst. Det verkar som om den endast ska innehålla serier. Spännande! Än så länge verkar det som om information om den endast finns på fejsbok.

Searchers after horror haunt strange, far places

2009-06-14T19:47:00.004+02:00

Den här veckan ska jag jobba några dagar på det hemsökta biblioteket, där onämnbara fasor härjar i form ytterst realistiska, men hotfulla bokstavskombinerade komponenter.
Eftersom det tar cirka hundra år att ta sig till denna skräckens utpost med buss tänker jag hinna läsa den här boken som jag, pga dess lilla format och fina utformning, har skyltat med (bibliotekariesyndrom) i en av mina bokhyllor ett bra tag och gått och småläst ur.

Lite Proust, lite mormor, lite skräck

2009-06-11T14:31:00.017+02:00

Idag, när jag likt en stenåldersmänniska, skulle gå och posta en jobbansökan, stannade jag upp en sekund och snabbluktade på en klase fläderblommor. Det är verkligen en kliché hur dofter tar oss tillbaka till svunna tider och saknade platser och hur de kan associeras med personer och känslor. Proust och Madeleinekakan osv. Men oj, vad jag drogs tillbaka till min barndom, till mormors tomt och till vår egen. De låg grannar med varandra, och tack och lov bor mina föräldrar kvar i sin nu utbyggda stuga. Jag tänkte på sommaren då mamma och pappa flyttade till en annan lägenhet i stan och jag under tiden bodde hos mormor där på landet. Det var sommaren då jag började skriva dagbok. Den var vit med blå penséer på. Jag var sju år och lekte blomsterhandel på mormors tomt. Mormor gjorde sylt av fläderbär. Länge fanns det kvar en sådan burk, säkert mer än tio år efter att den lagades och flera år efter att mormor inte längre fanns. När min mamma till slut öppnade den kunde vi konstatera att den smakade precis likadant som den gjorde när jag var liten.

Idag kom min försenade morsdagspresent. Boken hade tagit slut på förlaget eftersom den var så populär. Den heter Min mormors historia och i den berättar tolv kvinnliga författare personligt om sin mormor. Jag är väldigt sugen på att läsa den. På baksidan står det bland annat:
"Berättelserna ger en levande bild av vår moderna historia och åskådliggör det som mer än något annat har påverkat oss: kvinnornas frigörelse." Jag tror att det här är en väldigt viktigt bok. Det var på tiden att den skrevs.

Och så en helt annan bok: Styggelsen av Amanda Hellberg. Detta är en svensk skräckroman utgiven 2008, som helt hade gått mig förbi tills jag i våras såg den på ett bibliotek och därefter köpte den över ett bokbord på Textival. Kanske är det bara jag som helt har missat den? Hur som helst blev det därför en stor överraskning att den var så gripande. Man är ju inte direkt bortskämd med svensk skräck. Jag köpte den eftersom det stod om spiritism på baksidan, men jag måste erkänna att fotot på författaren fick mig att bli fördomsfull. En blond tjej som ser allmänt käck ut. Äh, hon har väl bara hoppat på rådande skräcktrend, tänkte jag. Fyyy Emma. Så fel jag hade! I de lugnaste vatten... Styggelsen är det läskigaste jag har läst på mycket länge. Hellberg väjer inte för det mörkaste och hopplösaste. Hon lyckas skrämma mig på allvar ett par gånger, och det ska jag säga, att det händer inte ofta när jag läser. Boken handlar om flickan Singa, som tillsammans med sin pappa lever i ett Carnevaleliknande sällskap som reser runt på marknader. Tillsamman med sin pappa uppträder hon på parapsykologiska föreställningar. Singa blir kidnappad av den makalöst onda och sadistiska Eva, som ingår i en spiritistkyrka och som ser flickan som en chans att tjäna pengar. Hon utnyttjar henne på alla tänkbara sätt och tvingar henne att leva resten av sitt liv fastkedjad i en liten bur. Sextio år senare drabbas städerskan Maja Grå av syner. Singa har återvänt för att ta ut sin hämnd. Det mest skrämmande med denna bok är inte det övernaturliga, utan människors bottenlösa ondska. Någon har kallat romanen för en skräckelroman. Mig spelar det inte någon roll vad den katergoriseras som. Läs. Läs! LÄS!!