Ni som har barn, kan ni inte berätta för mig varför vissa människor, så fort de får barn, havererar i sitt genustänk? Kanske har ni lite mer insikt än jag? Jag tänker nu mest på färger och leksaker. Jag undrar varför så många pojkar bara gillar att läsa om fordon av olika slag. Jag träffar många sådana på biblioteket. Deras föräldrar säger att det bara kom, att det verkar som om pojkar har det i blodet. Ja, jag har faktiskt hört dem förklara det så! Vad de inte inser är att det är de själva som gett dem intresset genom att, så fort pojken låtit höra sitt första brumbrum, uppmuntra det så till den milda grad. Inte konstigt att pojken börjar gilla sopbilar så in i helsicke. Så fort han säger brumbrum får han så mycket cred. Sopbilar är alltså bra. Alltså får han sopbilar när han fyller år, sopbilar på sina tröjor, böcker om sopbilar... Men nä, det sitter i generna!
Barnen väljer inte detta själva hur mycket föräldrarna än tror det. Det finns en serie pekböcker som handlar om två barn. Kommer inte ihåg vad de heter, men pojken heter typ Leo. Potträningsvarianten finns om både pojken och flickan. Texten är den samma, men runt pojken finns pojkleksaker och runt flickan finns flickleksaker. Han har actiongrejer runt sig, saker som man kan GÖRA något med, medan flickan har söta, passiviserande pinaler runt sig. Men nej, det sitter i generna!
Snälla, kan någon uppfinna genusglasögon och dela ut dem på biblioteken tillsammans med Barnens första bok?!
få saker är så irriterande som citat i stil med "tänk att de har det i blodet, är det inte fantastiskt!?" Det känns liksom så... slött och oreflekterat? Man nästan hör hur de citerar saker de hört andra säga, utan att någonsin tänka själva. Har en grupp på mitt jobb som kan ägna en fikarast åt att bara säga massa sånna citat, och det låter alltid EXAKT likadant! ungefär som standardhälsningsfraser, du vet "hej hur mår du bra själv då jotack bra".
SvaraRaderaDet konstiga är också att det verkar som om folk som man tidigare trodde hade någon slags insikt, tappar den när de får barn. Jag fattar icke!
SvaraRaderaEn intressant debatt som nog kommer att pågå så länge det finns människor här på jorden. Ännu intressantare är påståendet om att detta stereotypa könsrollstänkade skulle vara något som liksom eskalerar efter att man fått barn! Det kan kanske ligga något i det, vet inte. Dock tror jag att folk som är väldigt traditionella i hur de behandlar sina barn, var det redan innan. Ta de klassiska exemplen: Mamman med den rosa barnvagnen med rosa fluff på. Som bara köper rosa-lila prinsessklänningar till sin dotter och bara rosa leksaker. (Och som naturligtvis tog reda på barnets kön så att rummet skulle kunna målas rosa i god tid)Eller pappan som drömmer om att grabben ska bli fotbollsproffs (ungen heter ju Zlatan i mellannamn!) och tar med sonen på monster truck-mässor och så vidare! Detta tror jag inte är något som utvecklas när man får barn, snarare handlar det om hur man är som person från början! Menar du alltså att du känner folk som förändrats så drastiskt?! Det låter ju faktiskt helt vrickat!
SvaraRaderaJag kan säga att vi har läst mängder med genusvetenskap på lärarutbildningen, och en väldigt intressant insikt man kommer till är hur viktiga just dessa stereotypa könsroller är för folk. För man går lätt in med det lätt naiva synsättet att dessa traditionella och förhatliga mönster är något som alla (speciellt kvinnor) vill bli räddade från. Det är väl här det stora problemet kommer in i bilden. Alla VILL inte bli ”räddade” som man så lätt skulle kunna tro. Jag har deltagit i genusdiskussioner där kvinnor faktiskt slagit näven i bordet och sagt att ”varför kan inte män få vara män, och kvinnor vara kvinnor!” Jag tror helt enkelt att en stor del av problemet ligger i att väldigt många identifierar sig så oerhört starkt i dessa schablonbilder att de känner sig hotade av allt och alla som ifrågasätter dem.
Nu påstår jag inte att vi gör allting rätt, eller alltid handlar politiskt korrekt. Det är ungefär som att bespotta Sverigedemokraterna och samtidigt hävda att man själv inte har fördomar. Men Lelle fick i alla fall en klänning tidigare i höstas, det var han själv som valde ut den i affären, och han har den ofta. Och en docka har han också. Inte för att vi ska försöka pricka in några genuspoäng, utan för att han faktiskt ville ha det själv! Så där faller väl ”argumentet” om att pojkar har traktorer i blodet?! Så naturligtvis har du rätt, Emma, i att det är samhällets förväntningar som styr hur vi behandlas, redan från födseln. Men att folk blir galna och tappar alla ideal när de får barn är inget jag känner igen.
Enrique
Man kan som förälder ha bästa genusglasögonen på men när barnen sedan börjar skolan, i större utsträckning umgås med andra jämnåriga (som kanske har föräldrar som saknar genusglasögon, söker identifikation (med sitt kön?)kan man faktiskt känna att de där glasögonen mest är en snygg attiralj. Barnen kommer hem och vill inte längre bära den rosa väskan för någon har sagt att det är en tjejfärg - nä då har x fel för det finns inga färger med kön! rosa är bara en färg...-men jag blir ju retad! ok, men det får du ta...det är viktigt att stå för det man tycker om, tycker är fint etc etc. Jag tycker som du dela ut glasögon till ALLA föräldrar och tvinga dem att bära dem jämt!
SvaraRaderaFår man ta att bli retad? När jag växte upp hade alla tofflor, utom jag. Men så fick jag för mig att köpa ett par röda tofflor med bilden av en häst inramad av en hästsko. Mina föräldrar tyckte inte det var så lämpligt men jag stod på mig. Givetvis gick det åt helvete och skorna åkte i sopkorgen. Jag var mobbad nog så att det räckte och blev över. Redan första dagen fick jag slåss. Men visst, såhär i efterhand hade det förstås varit bättre om jag slagit tofflan i huvudet på de som retade. Om det är något jag ångrar i mitt liv är det att jag inte var tillräckligt hämningslös med våld under min uppväxt.
SvaraRaderaJag fick slåss första dagen i skolan, ska det vara, inte första dagen jag hade tofflor :)
SvaraRaderaErik: Monstertruckföräldrarna borde man ha anat i förväg att de skulle bli sådär. Jag menar mer folk som man trodde var medvetna. Helt plötsligt förvandlas de liksom. Fast antagligen gör de inte det, jag kanske bara tog för givet att de var mer medvetna än de var, att de hade de här idealen. Bara för att jag har det tror jag att det är lika naturligt för alla. Men så länge de inte är det kommer Kalle att bli retad i skolan när han kommer dit i klänning eller liknande.
SvaraRaderaJag har också träffat på "Låt kvinnor vara kvinnor"-folket. Och man ska väl respektera deras åsikt, men jag har väääldigt svårt för särartsfeminism, liksom jag har för separatistisk feminism, sådan som tex inte låter män demonstrera 8 mars eller så.
Jag tänkte inte att ni som har barn här skulle veta svaret, men kanske är ni närmare det än jag eftersom ni kanske känner fler föräldrar än jag gör.
Pål: Åh, du måste ha varit så fin i dina tofflor!Ledsamt att du var tvungen att slänga dem!
Min fostermamma är en person man nog INTE tror ska vara särskilt "soft" när det gäller hur pojkar/flickor ska bete sig/se ut. Hon kom från ett strängt religiöst hem på landsbygden där man inte fick använda smink, gå på café, ha kjolar kortare än vaden, lyssna på okristen musik osv.
SvaraRaderaMen när det gällde mig och brorsan, eller kanske framför allt brorsan (visst märks det tydligare när en pojke går emot normerna? S.k "pojkflicka" som klättrar i träd är inget konstigt, men en pojke som leker med dockor och sminkar sig? Driv ut demonen nu!) var hon väldigt soft. Minns tex att när brorsan valde tapeter i sitt rum fick han ta den som var full av små gulliga, rosa hundvalpar och fjärilar. När jag fick min första docka blev brorsan jätteavis, varpå mamma genast sprang och köpte en till honom med. Den matades vid köksbordet, togs med till lekis osv. Han fick även en egen barbie och tokgillade de där gångerna när jag och 2 tjejkompisar sminkade sönder honom och klädde honom i klänning. Mamma fnissade förtjust och fotade oss varje gång det hände. En gång såg våra tokreligiösa grannar dessa foton, varpå de blev jätteupprörda och frågade min pappa om han förstod att kvinnorna i huset höll på att göra hans son till BÖG!! Mamma bara fnös.
När jag mimade till Lena Philipsson var brorsan alltid Carola (mamma klädde och sminkade honom) Sen framförde han "främling" framför våra föräldrars middagsgäster. Han blev lite retad i skolan av en sån där tuff alfahanne för att han var "tjejig" (dvs kramig, jättespinkig, gillade att vara med flickorna istället för pojkarna osv), men hade många bra kompisar också, av båda könen.
Idag är han jättestor och har basröst och massa muskler som liksom poppat upp lite överallt. Trots våra enträgna försök att vända honom blev han aldrig bög, han bor med sin tjej och har nyss skaffat en gullig hundvalp. Fostermamman har en tonårsdotter nu som också fått göra som hon vill med sitt liv, vilket resulterat i att hon snart är fotbollsproffs! Alltså på riktigt. Det konstiga är att fostermamman, som är så soft, tycker tex att homosexualitet är en hemsk synd. Hon är fortfarande väldigt religiös och tror att lidande på jorden leder till en bra plats i himlen. Hur går allt detta ihop? Jag vet inte. Men tycker det är väldigt skönt att människor kan vara mer komplexa än man tror.