De döda fruktar födelsen

Det är alldeles för länge sedan jag läste ut Pål Eggerts bok med den oerhört snygga titeln, De döda fruktar födelsen. Tanken var att jag skulle recensera den, men det blir mer bara att jag skriver några tankar om den. Givetvis skulle jag föredra att läsa om den, men ibland är tiden knapp. Jag vill också påpeka att Pål är med i vår lilla skrivargrupp och att jag därför kan hända är aningen partisk. 

Jag hade tidigare bara läst en novell och ett pågående projekt av Pål och hade sett fram emot den här boken länge. Mina förväntningar var höga eftersom jag visste att änglar skulle ingå och jag är väldigt intresserad av nefilims och mytologin runt dem. Så verkar det också som om Pål har prickat in en slags ängeltrend. Fast frågan är om det verkligen är en trend. Än så länge har det inte getts ut så många böcker på detta tema, men antagligen kommer det fler. Jag tror mig dock redan nu kunna säga att Påls bok tillhör de bättre (som tyvärr inte kommer att nå en lika stor publik som till exempel boken Angelologi som verkar vara en riktig kalkon).

Vad händer när vi dör? Jo, ljusguider har som uppgift att föra oss rätt på vägen mot återfödelse och försöka hindra att själen snärjs av demoner. Detta i ett himmelrike som är genomkapitaliserat och glättigt. Vi får bekanta oss med Susanne som dött och som hamnat i himlen hos en otroligt enerverande ljusguide (tänk Mia Törnblom osv). Hon får kontakt med sin syster, Petra som tillsammans med Sebastian försöker hjälpa Susanne till rätta på hennes väg mot återfödelse.

 I De döda fruktar födelsen är fantasyn ett raster genom vilket författaren belyser en mängd orättvisor och samhällsproblem av idag (så många att jag inte tänker räkna upp dem här), den absurda kapitalism och kommersialism som är vår verklighet. Fantasyn är ett medel, inte ett mål och det är det som gör boken så bra och viktig. Det är därför ingen särskilt orealistisk roman. Jag hade förväntat mig mer renodlad fantasy och jag är inte besviken. Romanen är som mest livaktig i de realistiska partierna. Det är då Pål är som bäst. Jag fattade verkligen tycke för de två mänskligaste karaktärerna, Sebastian och Petra, som bor i Malmö. Likaså gillar jag skildringarna av Malmö och tycker att det är en underbar miljö att göra övernaturlig. I Malmödelarna tangerar boken urban fantasy, men i mångt och mycket är romanen en modern nedstigning till dödsriket, en Den gudomliga komedin eller Det förlorade paradiset goes 2000-tal. Inspirationen från Neil Gaimans Sandman går inte att ta miste på.

Jag har rotat fram ett av favoritcitaten som säger mycket om romanen i sig: ”Kapitalisterna har arbetat sig upp genom sin duglighet och de har rätt att leda, därför att de har särat sig från mängden och enbart det bevisar, att de är av högre ras. Man visste det både i Himlen och i Helvetet; eliten lydde under andra regler än de gemena (sidan 141).”

Det enda jag kan tänka mig att klaga på är korrekturläsningen och att det märks att Pål har velat väldigt mycket med denna roman. Några strykningar här och var hade inte skadat. Men på det stora hela är detta bara petitesser.