Der Kreis

Jag kom precis in från en joggingrunda och kände mig duktig och ganska glad. Det hade under tiden ringt på båda telefonerna, och de sa på mobilsvaret att det såg ut om jag hade missat ett jobb... Så jag ringde dit (jag hade inte missat, det var de som gjort fel), presenterade mig med mitt namn och fick kommentaren: Vem är det/du? Jag svarade att jag jobbar vanligtvis på XX's bibliotek (i samma kommun). Hon svarade: Jag kan inte hålla reda på vad alla vikarier heter. Jaha, där fick man. Först och främst så är det inte alls många vikarier i vårt system och dessutom har jag varit där länge och vikarierar, dvs inte på timmar, på XX bibliotek sedan april, där vi bara är två i personalen. Och jag vet ju vem HON är och vad hon heter. Vi har till och med jobbat tillsammans. Inget att hänga upp sig på, men det är en del i min lilla trettioårskris som jag faktiskt tror att jag har. Igår var det en månad tills jag fyller trettio. Det gör mig ingenting att jag blir äldre, snarare tvärtom. Nej, det som är jobbigt är att jag har uppnått en ålder då en hel del förväntningar ställs på mig, eller ja, jag ställer dem väl på mig själv eftersom samhället ställer dem på mig. Man ska ha ett fast jobb när man är trettio. Och med ett fast jobb kommer möjligheter att göra sådant som man förväntas göra i denna ålder. Hus, barn, ni vet. Visst trivs jag okej som det är, men jag skulle vilja ha möjligheten att välja som "alla andra". Hade jag varit registrerad på arbetsförmedlingen skulle jag dessutom ha varit tvungen att söka jobb i hela landet och flytta från min familj i denna ålder då man snarare brukar bilda familj. Jag känner det lite som om jag inte är någon och det fick jag bevis på idag. Åh, grymma verklighet som man kastas in i direkt efter (den obetalda) semestern. Imorgon börjar barnen efter sommarlovet igen där jag jobbar. Bland dem är det många som kommer ihåg vad jag heter och det gör mig så glad! Det måste jag tänka på nu. Jag ser verkligen fram emot att träffa alla eleverna igen.