Just kids

Jag har varit i Skåne och läst en massa, badat och haft det allmänt medelhavsaktigt. Jag avslutade en bok igår, Just Kids av och om Patti Smith. Det var länge sedan en bok stannade kvar hos mig som den har gjort. Vanligtvis brukar jag glömma böckerna nästan så fort jag har lagt dem åt sidan och kanske skrivit en recension eller ett boktips. Men jag har tänkt på Patti och Robert Mapplethorpe hela natten och dagen, på deras starka vänskap och kärlek, deras öde, konsten och döden. Den senaste bok berörde mig så här (ok, jag har gråtit till fler böcker, men det bevisar inget) var nog Cora Sandels Albertetrilogi. Alberte lämnar liksom Patti allt som är tryggt och tråkigt och flyttar vind för våg, i Albertes fall till Paris, i Pattis till New York, för att leva för konsten. Det är fattigt, ibland på svältgränsen, men liksom i Just Kids LEVER hon så mycket. Det är väldigt lätt att idealisera sådana liv när man sitter i sin bostadsrätt och väntar på Linas Matkasse. När man inser det märkliga i att man längtar efter att få vara med i ekorrhjulet, som som jag gör. Jag tror att hade jag haft en tidsmaskin skulle jag välja att åka till slutet av sextiotalet, början av sjuttiotalet, när det var mycket som var nytt, när poesin började kombineras med rocken, när rock 'n roll var konst. De unga som dog efter korta, hårda liv som nådde oanade höjder, blev helgon på ett helt annat sätt än rockstars som dör idag. Tänk Jim Morrison, Janis Joplin, Brian Jones, Jimi Hendrix (vissa trodde att det rådde en förbannelse över vissa personer med J-namn)... de dog när de var 27. Jag har blivit äldre än de! Men det var givetvis också en farlig period när man varken hade insett det farliga i droger eller oskyddat sex.

Hur som helst, nu har jag reserverat skivor med Patti Smith, Janis Joplin, Joan Baez och liknande. Några biografier också. Kändes otippat att jag skulle grotta ner mig i denna period.